Helena Harnesk har i en artikel för UNTs debattsida (19/10) tagit upp en rad faktorer i det komplex som konstituerar Uppsalas identitet eller brist därpå. Där finns borgerskapets bristande självkänsla gentemot universitetet, avspeglat i en jämförelsevis anspråkslös bebyggelse och avsaknaden av vitala institutioner. Och omvänt universitetets självtillräcklighet och ointresse för det icke-akademiska Uppsala. Där är huvudstadens eviga slagskugga och det faktum att Uppsala är en inflyttningsstad med makthavare utan rötter i och känsla för det lokala, ja flera verksamhetschefer är inte ens bosatta i staden utan pendlar från Stockholm.
Allt utmynnande i frågan om vad som är det märkvärdiga med Uppsala.
Vad som är en stads identitet förändras över tid och måste ständigt skapas på nytt.
Uppsala var en gång rikets andra huvudstad, i Domkyrkan kröntes landets regenter. I ett senare skede var det student- och punschromantikens stad, under ett halvsekel hade det rentav en halv identitet som industristad.
Vilket allt påminner om att staden är en ständigt pågående process, ett resultat av tankar, avsikter och beslut från århundraden. Här finns ett arv att vårda. Frågan är just hur man värnar och förnyar detta arv på bästa sätt.
En identitetsskapande faktor skulle kunna vara kulturen. Men då måste Uppsala bli bättre på att lyfta fram sina kvaliteter.
Jag menar att Uppsalas identitet, inåt och utåt, stadens självuppfattning och image, attraktion och varumärke om man så vill, ligger i den historiska stadskärnan. Identiteten handlar om det historiska och kulturella arvet, staden och människorna, manifesterat i stadsbilden. Här finns den skönhet som gör Uppsala märkvärdigt och som måste vara inspirationen och det kvalitativa riktmärket. Domen, Nordens största katedral, vittnar om kyrkans roll, även när den avknoppad från staten och med tilltagande sekularisering är en mer marginell institution än den en gång var. Uppsala universitet, Nordens äldsta, vittnar om lärdomsstaden, i form av Gustavianum och Linneanum i Botanicum, i Carolina Rediviva och Universitetshuset.
Uppsala har en rad bemärkta personer som skulle kunna lyftas fram bättre. Rudbeck, 1600-talets märkliga universalgeni, Linné naturligtvis, Söderblom och Hammarskjöld, som med avstamp i Uppsala gjorde stora internationella insatser.
Köpstaden på åns östra sida är med undantag av Linnéträdgården en stad som många andra mellansvenska städer. Stora Torget har en unik form men är reducerat till busshållplats och har vad köpenskapen beträffar förlorat det mesta av sina kvaliteter, kantas nu som alla svenska småstadstorg av hamburgerhak och pubar, ett varuhus och en bank. Rådhuset kommer att devalveras till skalet kring ännu en varuhusgalleria.
Därför är det nya Konserthuset en händelse av rang. Det är inte bara Uppsalas första märkesbyggnad på ett halvsekel som med sina estetiska kvaliteter för in en fläkt av modern storstad och samtida internationell arkitektur.
Det har gett musik- och konsertverksamheten ändamålsenliga lokaler och en arena och den östra stadshalvan en ny kulturell dignitet.
"Jag växte upp i en stad utan teater, konserthus och konsthall", skriver Sigrid Kahle om sin ungdom i 1940-talets Uppsala. I början av 50-talet tillkom Stadsteatern och härom­året Konserthuset.
Men här finns i landets fjärde stad, därtill universitetsstad med anspråk på att bli europeisk kulturhuvudstad, fortfarande inte ett konstmuseum eller en konsthall värda namnet.
I stället en lång kavalkad av provisorier i icke ändamålsenliga lokaler, från gamla Stadsbibliotekets källare över Gamla Gillet till Slottet. När man nu utreder ett nytt konstmuseum handlar det åter om att yxa till ett provisorium i någon gammal utrymd byggnad som tillkommit för ett helt annat ändamål. Målsättningen borde i stället vara en byggnad som rymmer både samlingar och tillfälliga utställningar. En sådan lösning i ett både centralt och attraktivt läge vid Fyrisån framlades i UNT (19/9) av Christian Chambert och P-O Sporrong. Gärna kulturhuvudstad, men först ett rejält konstmuseum!
Av yttersta vikt är hur stadsbilden, stadens ansikte, hanteras. Det har begåtts irreparab­la misstag. Ett är Skandalhuset intill Universitetshuset som - även om vi med tiden vant oss vid det - för all framtid berövade universitetsbyggnaden ett stycke av dess monumentalitet. Ett ansvar som drabbar den tidens kommunalpolitiker och byggnadsnämnd som inte kunnat läsa innantill i ritningarna. Samma sak upprepades några decennier senare i Tempohuset vid Stora Torget.
Ett mindre lyckat exempel i nuet är Polishuset, ett arkitektoniskt mischmasch, som dessutom i skala och klossighet avviker från den omgivande miljön.
En fadäs är det nya Pedagogikum i Blåsenhus, återigen ett ingrepp i en klassisk miljö, som aldrig kommer att kunna återställas. Här krävdes en helt annan kompetens än den som nu fick råda.
Vad som kan oroa är att i denna pe­riod när Uppsala bygger som aldrig förr, har stadsarkitekten avgått liksom flera högre befattningshavare på stadsbyggnadskontoret. Den ansvariga politikern är omstridd och ifrågasatt. Nya fadäser är på väg.
Det planerade affärshuset vid Klostergatan, en våning högre än Carolina, mitt i centrala stadskärnan, vittnar åter om den brist på omdöme som råder i byggnadsnämnden. Upplandsmuseet konstaterar att "Uppsalas karaktäristiska silhuett urholkas" och t f stadsbyggnadsdirektören vrider sina händer. Var ligger ansvaret?
Ingen ifrågasätter en nödvändig för­nyelse eller samtida arkitektur. Men staden bör inte förändras så drastiskt att man inte känner igen sig eller hemkänslan ero­derar.
Perioder av bygghausse har ofta inneburit förhastade beslut, helt enkelt för att tid och resurser inte räckt till. Kvantitet har fått ersätta kvalitet. Stadsbyggande är en delikat sysselsättning som kräver kunskap, insikt och omdöme. Förnyelsen sker kanske bäst i små steg. Men det krävs också ögonblick av djärvhet och dådkraft, då man släpper fram det lite mer storslagna och extravaganta.
Låt oss ändå sluta med lyckade tillskott i stadsbilden som det aktuella Konserthuset, Årummet med sina bryggor och arkitektoniska utsmyckningar och den pågående upprustningen av Dragarbrunn. Och en förhoppning om att stad och universitet hittar former för att ta vara på det som är märkvärdigt med Uppsala och kan föra det vidare.