Publicerad: 2010-08-27 12:00
David Eriksson tycks i sin artikel Marocko har ingen makt över de algeriska flyktinglägren (UNT Debatt 22/8 helt förbise det faktum att både FN och Internationella Domstolen fastställt att Västsaharierna, i enlighet med folkrätten, har rätt till att genom en folkomröstning avgöra områdets framtida status. Frågan är egentligen folkrättsligt okontroversiell.
Men Marocko har inte varit intresserad av att en folkomröstning skulle kunna komma till stånd, utan tvärtom förhalat processen och krävt eftergifter.
Befrielserörelsen Polisario, som internationellt erkänns som det Västsahariska folkets legitima representant, har gjort ett flertal eftergifter, men fortfarande vägrar Marocko att gå med på en folkomröstning om områdets framtid. Man kan naturligtvis bara spekulera om orsakerna till detta motstånd. Om nu allt är så bra under Marockos styre, varför skulle inte Marocko då enkelt kunna vinna en sådan folkomröstning om alternativen är självständighet för Västsahara, begränsat självstyre eller införlivandet i Marocko.
Att det förekommer upprepade och grova kränkningar mot mänskliga rättigheter när de gäller de saharier som är bosatta i de ockuperade områdena är något som är väl dokumenterat av ansedda organisationer som till exempel Amnesty International. Det är dessa kränkningar, inte Polisarios politiska intressen, som har tvingat och tvingar saharierna att bo i flyktingläger i Algeriet.
Ett 80-tal länder har erkänt inte bara Polisario som legitim representant för det Västsahariska folket utan också staten Västsahara. Detta är ett beslut som också Sverige skulle kunna fatta. Frågan är naturligtvis om de politiska partierna har mod till detta när mänskliga rättigheter och ett koloniserat folks folkrättsligt legitima rättigheter att fatta beslut om sin framtid ställs mot ekonomiska intressen i form av handelsförbindelserna med Marocko. Risken är stor att Afrikas sista koloni, Västsahara, återigen glöms bort.
Claes Olsson