Det har brunnit i ännu en förort. Nu är Rinkeby i fokus med nedbrända utbildningslokaler och stenkastningar mot polis och brandmän. Frågan är varför detta sker på så många platser i Sverige. Beror det på att invandrarungdomar i Rosengård, Bergsjön, Gottsunda och Rinkeby är våldsamma huliganer utan empati eller några känslor för samhället?
Nedskärningar och en historiskt hög arbetslöshet, främst bland ungdomar, är en av anledningarna. I många socialt utsatta förorter är ungdomsarbetslösheten långt över 50 procent. Att just Rinkebyakademin sattes i brand är troligen ingen slump.
Att enskilda entreprenörer och ett fåtal ungdomar ”tar chansen” att ta sig ur segregationen medan andra snällt får titta på sticker i ögonen på de utan resurser. Avundsjuka, eller bättre beskrivet, en känsla av orättvisa, skapar den frustration som kan få grupper av ungdomar att sänka sin egen ort.
Visst har de senaste decenniernas politik gynnat delar av det svenska samhället. Rinkeby är inget undantag, även om det ofta är brödsmulor som blir över till förorten. Men så länge den av olika regeringar förda politiken främst gynnar de bäst ställda kommer segregationen att öka – och de få människor som får möjligheter till att skaffa ett värdigt arbete och en fullgod utbildning kommer att vara föremål för andra människors reaktion på grund av känslan av utslagenhet.
Och billiga populistiska poänger som syftar till att enbart skuldlägga ungdomar förblir löjliga. Ungdomarna i Rinkeby är precis som ungdomar i välbeställda områden – de är produkter av sin sociala miljö och sina föräldrars socioekonomiska ställning i samhället. Det är en klassfråga, helt enkelt.
Barn till sjuka utförsäkrade, arbetslösa och segregerade föräldrar har mindre tilltro till det svenska samhället av förklarliga skäl. Att attacker riktas mot en av få tydliga myndighetsutövningar som sker i området, polismakten och brandkåren, måste förstås mot bakgrund av detta, även om det våldsamma beteendet inte kan ursäktas.
Vår organisation Varken hora eller kuvad (VHEK) fyller fem år i år. Vår moderorganisation i Frankrike, Ni Putes Ni Soumises, bildades bland annat i skuggan av förortskravaller utanför Paris. Vi arbetar aktivt med att bistå unga tjejer och killar med demokratiska verktyg för att kunna uttrycka sig, ställa krav och vara med för en positiv utveckling i sin egen vardag, och inte minst i samhället i stort. Vi möter ständigt ungdomar och föräldrar vars tilltro till samhället är i absoluta bottennivåer. Med erfarenhet av detta arbete vet vi att det är grundläggande förändringar i samhället, kraftiga politiska åtgärder som ger lösningar.
En sådan förändring kunde vara en särskild förortsminister med egen portfölj som har det yttersta ansvaret för dessa frågor. Vidare måste mer pengar och mer resurser avsättas för att skapa meningsfulla fritidsaktiviteter. Den stora satsningen i Rinkeby har den senaste tiden bara varit ett moskébygge, något som knappast omfamnar majoritetens intresse. En annan ytterst viktig politisk fråga är att kollektivtrafiken måste ha priser i acceptabel nivå. Idag träffar vi många unga som inte kan gå på konserter, bio eller åka för att titta i affärer på andra ställen då man redan vid bussen råkar ut för en större utgift. För att skapa en fruktbar kommunikation och en förståelse för samhället i stort är en rimlig transportmöjlighet ur ett ekonomiskt perspektiv ett måste.
Sådana lösningar bör vi leta efter bland de människor som vet bäst, det vill säga de berörda medborgarna. Således blir extra polissatsningar och hårdare tag inget annat än kontraproduktiva insatser som på sikt bara gynnar en växande segregation och rasism. Och det leder med säkerhet till fler bränder i fler förorter.
Amineh Kakabaveh
ordförande VHEK och riksdagsledamot (V)
Ekim Caglar
projektansvarig VHEK och frilansskribent
UNT 24/6 2010