Publicerad: 2010-11-13 00:00
Det är knappt någon som minns vad den handlade om i sak, årets första politiska omröstning i riksdagen. Det var första gången vi hade det tvivelaktiga nöjet att höra en Sverigedemokrat debattera där, och alla fokuserade så på denna tilldragelse att sakinnehållet genast föll i glömska.
Omröstningen förtjänar emellertid mer uppmärksamhet i sak. Det var en principiellt viktig omröstning för maktdelningen mellan EU och riksdagen. I sak handlade frågan om huruvida EU:s medlemsstater ska tvingas ställa upp insättningsgarantisystem för sparare i andra medlemsländer.
Vi bör alltid vara skeptiska till maktöverföring till EU, i synnerhet på finans- och skatteområdet. Det tyckte riksdagen också i detta fall: alla partier motsatte sig att flytta upp makten till EU-nivån. För första gången åberopade riksdagen en så kallad ”subsidiaritetsprövning”. Det är att betrakta som en dubbelkontroll av EU-frågor utifrån närhetsprincipen, som innebär att frågor ska beslutas på lägsta möjliga politiska nivå. Denna dubbelkontroll blev först möjlig när Lissabonfördraget trädde i kraft för mindre än ett år sedan.
Riksdagen bör sätta ner foten och värna närhetsprincipen på fler områden. Det finns många exempel på att EU, i synnerhet Kommissionen, gör anspråk på allt större makt, men vi ska inte heller glömma att riksdagen själv har tolkat många direktiv betydligt mera bokstavstroende än många andra länder. Också svenska myndigheter och kommunala förvaltningar har ofta tolkat EU-direktiv alltför nitiskt.
Det är den övernitiska tillämpningen av direktiv som givit upphov till infamösa bisarrheter: förbud mot hembakta bullar i församlingshem, förbud mot hemlagad mat på svenska förskolor och så vidare. I Uppsala har det satsats miljontals skattekronor på att bygga om kök på förskolor och skolor – helt i onödan.
Vi har varit med i EU i femton år, och det är dags att svenska politiker mognar i sitt förhållande till unionen. Svenska politiker ska alltid kontrollera mot närhetsprincipen när EU-regler ska upp för behandling. Frågor som bäst avgörs på nationell nivå ska EU inte lägga sig i.
Vi borde få se fler subsidiaritetsprövningar. Det ställer högre krav på våra politiker och tjänstemän. Politiker måste bli bättre på att förstå hur EU fungerar, för att veta vilka förslag som ska kastas i papperskorgen. Tjänstemän ska ta fram underlag som är förenliga med svensk lagstiftning, ingenting annat. Uppsalaborna måste känna sig trygga i förvissningen att deras skattepengar inte slösas bort i onödan, bara för att ingen vet hur EU-förslag ska tillämpas. Det är ett underkännande av hela statsapparaten.
Jag är en varm anhängare av EU-samarbetet, men det betyder inte att allt som kommer från Bryssel är rätt och riktigt. EU borde göra hälften så mycket, dubbelt så bra.
Men att vässa EU är också vårt ansvar: vi måste bli bättre på att säga nej när vi ställs inför direktiv som bryter mot närhetsprincipen. Mitt i mediekarusellen kring den parlamentariska främlingsfientligheten tog riksdagen ställning för något rätt och rimligt. Mer sådant!
Anders Ekberg
ersättare (FP) Europaparlamentet
UNT 13/11 2010