Publicerad: 2008-04-27 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-24 14:03
REPLIK. Rädsla för olyckor får inte bli den överskuggande frågan vid planering av lekplatser, menar arkitekterna Charlotta Råsmark, Martin Ehn Hillberg och Lars-Magnus Ejdeholm (UNT 22/4). Lekutrymmenas utformning beskrivs som välmenande men feg och alltför pedagogisk.
Mot detta ställer författarna leken som ändamål i sig, något underbart och hemlighetsfullt som väcker barnets kreativitet. Ur ett sådant perspektiv verkar det självklart att leken måste ha en annan inspirationsmiljö. Den behöver riktiga utrymmen, integrerade i den verkliga staden. Inga rätvinkliga hagar där allt är tillrättalagt men inget roligt finns.
Författarna har en klar poäng i sin analys av vad lek bör vara. Men det finns allvarliga invändningar mot deras förslag att leken skall röra sig genom kedjor av utrymmen spridda över stora områden där barnen också måste passera trafikerade stråk. Det gäller just säkerheten.
År 1954 dog varje år omkring 400 barn under 15 års ålder genom olycksfall. Samma år bildades Samarbetskommittén mot barnolycksfall. Drivande i kommitténs arbetsgrupp var barnläkaren Ragnar Berfenstam, sedermera professor i socialmedicin i Uppsala, som tillsammans med barnkirurgen Theodor Ehrenpreis och administratören Ulla Bonde bedrev ett frivilligt pionjärarbete under 25 år. Man arbetade på bred front och vände sig till produktuvecklare, planerare och andra som kunde påverka.
I dag har säkerhetsaspekter blivit naturliga delar av hälsoinformation, varutillverkning och byggenskap. År 1980 övertogs kommitténs arbete av Barnmiljörådet och 1993 av Barnombudsmannen.
Samarbetskommitténs verksamhet bidrog starkt till att antalet dödliga barnolycksfall år 1980 hade sjunkit till cirka 150, trots ökande folkmängd. För närvarande dör omkring 100 barn per år.
Antalet räddade barn sedan 1950-talet kan räknas i tusental. Majoriteten av dem som ännu förolyckas dör i trafikolyckor, pojkarna är särskilt utsatta och det finns fortfarande sociala skillnader. Barn till högre tjänstemän löper mindre risk än andra.
Arkitekterna har så rätt, men samtidigt så fel. När de säger att lek på gatan har fungerat i generationer, måste man fråga: ja, men vad har det kostat? Har vi blivit så invaggade i säkerhet att vi tror att reglerna kan ändras utan konsekvenser?
Jag tror att det rör sig om ett verkligt dilemma. Kanske går det inte att åstakomma optimal säkerhet, samtidigt som lekbetingelserna är optimala. Men det är väl ändå värt att tänka på. Så kasta inte ut barnet med badvattnet! Se det som en utmaning att bygga säkra och roliga lekmiljöer för barn. Riv gärna lekplatsen mentalt, men inte fysiskt!
Dagmar Lagerberg
docent i samhällsmedicinsk forskning om barn
UNT 27/4 2008