Valresultatet ställer vänstern inför stora utmaningar. Dels måste den finna vägar ur sin egen kris och identifiera hur man ska växa. Dels måste den hantera Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
Den senare utmaningen är ny för dagens vänstergeneration. Sverigedemokraterna hotar inte först och främst uppfattningar de varit vana att sätta i centrum under efterkrigstiden. I SD:s principprogram från 2003 konstateras att ”den socialdemokratiska folkhemstanken” är en av partiets grundpelare.
Det är liberala kärnvärden som utgör måltavlan för Sverigedemokraterna. Idéerna om det öppna, mångkulturella, individualistiska och toleranta samhället är huvudfienden. Tidvis ansågs dessa tillhöra den allmänna överideologin i Sverige. Om det nu någonsin varit så, så gäller det inte längre.
Det handlar om en kamp som på många sätt liknar Socialdemokraternas resoluta hanterande av kommunismen för ett antal decennier sedan. Även där kunde man dela uppfattning i sociala frågor, men markerade avgrunden i synen på det öppna samhället.
Men det var länge sedan nu. Hur effektiv kommer vänstern att vara med denna uppgift i dag?
På gräsrotsnivå har avarterna synts sedan ett antal år tillbaka. Vänstergrupper, som öppet trotsar det öppna samhällets spelregler när de bekämpat rasismen genom att störa möten, hota dess medlemmar och hacka dess hemsidor. Det finns goda skäl att tro att dessa aktioner hjälpte in SD i riksdagens kammare. Fortsätter det så, finns stora chanser för partiet att fortsätta växa.
Det är små grupper, men de har mötts av en obegripligt överseende attityd från resten av vänstern. Kanske är det så, att unga Reclaimare, afa-aktivister och allt vad det heter åtnjtuter mild förståelse från äldre generationer som själva var med 1968. Och kulturvänstern har inte funnit det mödan värt att formulera kritik.
När såg man de unga militanternas beteende och värderingar kritiseras på till exempel Aftonbladets eller DN:s kultursidor?
Allmänt gäller att kulturvänsterns förståelse för liberalismen och dess tänkare är, i bästa fall, grund. Det visas av den intressanta debatten om liberalismens roll som fördes under några sommarveckor på DN:s kultursida. Upprinnelsen var att vänstern angreps av Svante Nycander för att vara närmast instinktiva antiliberaler.
Bemötandena bekräftade kritiken. Sven-Eric Lidman lyfte fram att ”John Locke ansåg att frukterna av tjänarens arbete ska tillfalla hans (eller hennes) herre”. Sverker Lenas beskrivning av Alexis de Tocqueville inskränkte sig till att denne ”menade att européer har en plikt att civilisera anti-européer”.
Ola Larsmo drog fram Herbert Spencer, och krävde att liberaler måste ta ställning mellan ”marknadsliberalism eller rättighetsliberalism”.
Ett märkligt motsatspar: marknadsekonomin är ju i sig självt ett system av rättigheter (äganderätt, näringsfrihet, rättssäkerhet och så vidare).
Inte ett ord om vad dessa tänkare i grunden stod för! John Locke är portalfiguren när det gäller att formulera idéerna om mänskliga rättigheter och tolerans. Tocqueville utforskade i sin bok om Amerika hur det civila samhället – den folkliga gemenskapen – kunde stödja det öppna samhällets institutioner.
Även Herbert Spencer, sedan länge tagen avsides av alla (inklusive liberaler) som ”socialdarwinist”, är numera föremål för omprövning. Spencers fråga, som han delade med John Stuart Mill, var hur allmänna rättigheter, jämlikhet i frihet, är kopplade till samhällets välfärdsutveckling. Man må ogilla vissa av hans svar, men frågan är rätt.
Det är högaktuella tankar. Sverigedemokraterna sätter Lockes toleranstanke i fråga och framför principiell kritik mot den. De hävdar, tvärt emot Tocqueville och många efter honom, att det finns en motsättning mellan folklig gemenskap och det öppna samhället.
De anser sig kunna föra i bevis att tolerans och lika frihet för alla är direkta hot mot samhälleliga framsteg vad gäller välfärd.
Sverigedemokraterna är ett idéparti. På denna punkt skiljer de sig från till exempel Ny Demokrati och många andra högerpopulistiska partier i Europa. Deras ideal är det helt homogena och likriktade samhället – värderingsmässigt, etniskt och vad gäller seder och bruk.
Därför måste partiet bemötas på idéplanet. Det är där dess hårda kärna kan lyftas fram i ljuset och klyftan mellan den och många av partiets väljare påvisas. Misstaget i valrörelsen var inte att de etablerade partierna inte ville möta Sverigedemokraterna i debatt – för det gjorde de – men att de inte förmådde ta idédebatten.
Den debatten måste ta sin avstamp i den liberala idétraditionen. Det är där de i dag attackerade uppfattningarna först formulerades och där argumenten slipats i århundraden ända fram till våra dagar. Det finns, kort sagt, ammunition att hämta ur bibliotekshyllorna för en skicklig debattör. Och det gäller oavsett vilka uppfattningar man i övrigt har i klassiska vänster-höger-frågor om skattetryck och offentliga välfärdsmonopol.
Om duktiga vänsterintellektuella vill delta gör de alltså klokt i att övervinna sin beröringsskräck mot liberal ideologi. På så sätt är Sverigedemokraternas intåg i riksdagen en prövning också för många i vänstern. Man behöver inte anamma hela liberalismen. Men står man tillräckligt nära den för att kunna försvara dess idé om det öppna samhället med full kraft?
Lennart Nordfors
fd biträdande partisekretare, Folkpartiet
UNT 24/9 2010