Vi läser i UNT att flyttlassen nu går från Gränby. Området ska genomgå en välbehövlig renovering och samtidigt en omdiskuterad lyxsanering. Hyrorna ska chockhöjas med 43 procent och några alternativa hyres- och standardnivåer erbjuds inte. Många kommer inte att ha möjlighet att bo kvar och tvingas bryta upp och lämna en stadsdel som kanske har varit deras i årtionden.
Ingen betvivlar Rikshems målsättning att skapa funktionella, moderna och energieffektiva bostäder för både dagens och framtidens hyresgäster. När detta inte sker till en rimlig kostnad hänvisas från ansvarigt politiskt håll lite lamt till marknaden och arbetslinjen samtidigt som bostadsbolaget hänvisar till regelverket.
I både Göteborg och Sigtuna, där hyresrenoveringar har genomförts, erbjuder bostadsbolagen hyresgästerna flera hyresnivåer att välja på (se UNT 18/5). Detta är ett framsynt sätt att hjälpa familjer att bo kvar när hyrorna stiger, som dessutom innebär valfrihet och skapar långsiktigt förtroende.
Det borde inte råda någon konflikt mellan affärsmässighet och människors behov av bra boende till en rimlig kostnad. Bostadsbristen driver upp byggkostnaderna och leder till oacceptabla konsekvenser för de som drabbas.
Människors förhoppningar om ett tryggt och värdigt liv åsidosätts. Det visar de senaste månadernas många artiklar, teveinslag, insändar- och debattinlägg som handlat om och beskrivit människors oro för de aviserade hyreshöjningarna i Gränby.
Samtidigt kan detta ses som ett uttryck för något annat i samhällsutvecklingen, en reaktion på det ensidiga upphöjandet av affärsintresset som norm samtidigt som sociala hänsyn har fått stryka på foten.
Vädjan till egoismen står i bjärt kontrast till idén om samverkan och solidaritetens betydelse för samhällsbygget. I detta sammanhang har diakonerna i Svenska kyrkan på ett föredömligt sätt offentligt uttryckt sin oro för ökad social segregation.
”Ett samhälle där den enskilde nödgas ägna all sin tid och all sin kraft åt att blott och enbart klara livsuppehället, stimulerar inte till eget ansvarstagande och nya initiativ”. Det skrev Tage Erlander i skriften ”Valfrihetens samhälle” från 1962. Orden är högaktuella i dag.
”Rikshems långsiktiga framgång är beroende av vår förmåga att ta ansvar för ett hållbart samhälle, det vill säga kunna integrera ekonomiska resultat med miljö- och socialt ansvar”, skriver Rikshem på sin hemsida. Att leva upp till socialt ansvar kan uppenbarligen tolkas på olika sätt.
Bostadsbolaget ägs av den statliga myndigheten Fjärde AP-fonden och pensionsbolaget AMF. Fjärde AP-fondens vision är ”Ekonomisk trygghet åt svenska pensionärer”. Den lilla pension som i dag knappt räcker till mat och hyra blir med chockhöjningarna ytterligare urgröpt och AP-fondens vision ter sig svårsmält för många Gränbypensionärer.
AMF ägs till lika delar av LO och Svenskt Näringsliv. Visionen är att vara ett pensionsbolag med enkla och trygga tjänstepensionslösningar med hög avkastning och låg kostnad. För att uppnå detta vill man att erbjudanden till spararna alltid bygger på tre grundläggande värderingar: enkel, trygg och mänsklig. Även Gränbys hyresgäster föredrar detta, i synnerhet framför brist på valfrihet, chockhöjning av hyran och avflyttning. Här finns en utomordentlig möjlighet för bostadsbolaget att låta sig inspireras av sina ägare.
En av författargatorna i Gränby är Albert Engströmsgatan. Djupt rotad i den svenska folksjälen sitter Albert Engström och hans gubbar. Till exempel Kolingen som trycker sin röda näsa mot Operakällarens fönster, höjer sin pilsner och utbrister ”Putäll på er grefvar och baroner!”.
Vill vi ha tillbaka ett segregerat samhälle? Eller ska författargatorna med de anrika namnen Albert Engström, Almqvist, Atterbom, Levertin och konstnären Bruno Liljefors fortsätta påminna om ett mångfaldens moderna område där både gammal och ung och människor från olika samhälls- kultur- och inkomstgrupper har råd att bo? Det påtas nu i rabatter och blomlådor. Ska detta för många boende bli den sista upplevda sommaren som bär frukt i det gröna Gränby?
Jonas Landahl
Gränby
UNT 26/5 2012