Frågan om vad som är Uppsala kommuninvånares uppfattning om den pågående och framtida stadsutvecklingen är ett hett och viktigt ämne. I de lokala medierna, främst UNT, publiceras debattartiklar som inte sällan argumenterar emot den utveckling och förtätning som sker. Inlägget på UNT Debatt av Uppsala kommuns planeringsdirektör Carl-Johan Engström den 23/4, där han presenterade och förklarade syftet med undersökningen Uppsala 2030, har kritiserats av Kristina Berglund och Anna Nilsén (UNT Debatt 9/5) och av Carl Gustaf Spangenberg (13/5). Enligt Spangenberg indikerar Engströms debattinlägg en arrogant attityd mot dem som vågar ifrågasätta.
Det är dock klart berättigat att fråga om den debatt som förs i Uppsalas lokala medier verkligen representerar samtliga kommuninvånare, eller om den enbart speglar en uppfattning hos en röststark grupp?
Om det senare, vilken är då den röststarka grupp som ofta syns i de lokala medierna? En titt i Uppsala universitets personalkatalog visar att både Spangenberg och Nilsén tillhör kategorin disputerade (och pensionerade) forskare/lektorer i åldersgruppen 50 år och äldre. En högutbildad yrkeskategori som är vältränad i att argumentera för sina ståndpunkter, men knappast representativ för Uppsalas samtliga invånare.

Att stadsplanedebatten i Uppsala domineras av en åldersmässigt sned gruppering exemplifierades även vid det informationsmöte som Uppsala universitet anordnade den 18 april med anledning av den ytterligare planerade byggnationen i Blåsenhus. Mötet samlade nära fullt hus, fast man kunde enkelt konstatera att bland åhörarna fanns mycket få i gruppen 30 år och yngre, däremot väldigt många i gruppen 50 år och äldre.
Givetvis bör man inte ställa generationer mot varandra och sannolikt finns många bland den äldre generationen som är positiva till dagens stadsutveckling. Faktum är dock att de yngre Uppsalaborna saknas i debatten.
Mot den bakgrunden är det högst angeläget att ifrågasätta om de åsikter som förs fram i de lokala medierna verkligen motsvarar den hos gemene Uppsalabo.
Att förbehållslöst ta i beaktande enbart den kritiska uppfattning som Spangenberg och Uppsalas högljudda traditionsfundamentalister för fram, som vore den majoritetens uppfattning, vore inget annat än odemokratiskt.
I detta sammanhang kan och bör man även fråga sig om den traditionsfundamentalistiska grupperingen verkligen värnar och vårdar estetiken kring Uppsalas historiska arv eller om den enbart är emot förändring? Ett talande exempel är den gigantiska och livlösa grusplanen som låg där Pedagogikum byggs, en grusplan som knappast var ett arv från Linné. Om man verkligen värnar om skönhet kring Uppsalas historiska arv borde man väl ändå ha verkat för att den ersatts av något mindre fult långt innan Pedagogikum nu byggs? Man kan konstatera att de som hävdar att de vårdar Uppsala i mångt och mycket faktiskt gör det motsatta genom att allt som oftast sätta sig emot uppsnyggning och utveckling av miljöer som är i färd att förfalla eller som rent ut sagt är fula.
Tyvärr kan man även konstatera att stadsplanedebatten i Uppsala alltför ofta svänger vilt och irriterat mellan de bakåtblickande traditionsfundamentalisternas "rör och gör ingenting, Uppsala är en färdig stad" till visioner om dammig betongfuturism exemplifierad av de tre poeternas tidigare debattinlägg.
Det vore sorgligt om Uppsalas stadskärna med angränsande områden inte tillåts växa och utvecklas, och att de mycket vackra men alltför folktomma historiska miljöerna förfaller. Uppsala är i stort behov av en debatt om hur de klassiska miljöerna kan inlemmas i resten av staden och hur de kan ges liv.
På sätt och vis är Uppsalas stadsutveckling inte enbart en lokal angelägenhet utan till och med en arbetsmarknadspolitisk riksangelägenhet. Runt om i världen sker en förflyttning av tillverkningsindustri från västvärlden till snabbt växande ekonomier i ­Asien och Sydamerika. Nya svenska arbetstillfällen spås inom högteknologi och mot den bakgrunden är det inte alls förvånande att en av Sveriges absolut mest kunskapsintensiva städer växer så det knakar, det är till och med nationellt önskvärt. Detta är en utveckling vi enbart kan och bör bejaka, definitivt inget annat!

Uppsalas attraktionskraft nationellt såväl som internationellt inom en rad olika områden hänger intimt samman med stadskärnans och omgivande stadsdelars attraktionskraft.
Det är även sannolikt att när dess kulturella attraktionskraft nått över ett visst tröskelvärde kommer de som bor i Stockholms norra förorter upptäcka att de har två kulturella noder att bege sig till: en ny i norr med ett nästan lika brett utbud koncentrerat på 3-4 kvadratkilometer som den i söder erbjuder över en betydligt större yta.
När detta sker kommer det att medföra ett tillskott av flera hundratusen potentiella kulturkonsumenter och en kulturell explosion i Uppsala stadskärna.
Troligen kommer morgondagens Uppsala stad således att ha en helt annorlunda karaktär än dagens, delvis som följd av att de historiska delarna accentuerats och att de gjorts mer livfulla och tillgängliga, och delvis som följd av att många trista 60- och 70-talsmiljöer fräschats upp med ny kaxig arkitektur där några hus är lite högre. Uppsalas byggnadsmässiga skrud om några decennier är därför än snyggare och än mer lockande än den vi ser i dag, och den kommer att vara en mycket viktig faktor som bidrar till att återskapa det kreativa, dynamiska och framåtblickande Uppsalaklimat som sannolikt låg till grund för många av de stora vetenskapliga upptäckterna som gjordes här under tidigare sekler.
Henrik Ottosson
docent i kemi
Eva Gál-Garadnai
läkare
Jonas Fransson
docent i fysik
UNT 6/7 2009