Publicerad: 2010-11-09 00:00
REPLIK. Kränkande särbehandling på jobbet är ett sammansatt och växande samhälls- och arbetslivsproblem. Det visar aktuell forskning. Detta skriver Inge Ohlsson på UNT Debatt 2/11.
Under valrörelsen var jobben den absolut mest centrala frågan och kommer att så vara under kommande mandatperiod. Fler i arbete är en grund för ekonomisk tillväxt och för att säkra välfärden, men jobb betyder så mycket mer än bara pengar varje månad. Det är trygghet, det är känslan av att vara behövd och det är ett socialt nätverk med arbetskamrater.
Tyvärr vittnar allt för många artiklar och rapporter om människor som utsätts för kränkande särbehandling på sin arbetsplats och att åtskilliga av dem blir långtidssjukskrivna.
Frågan är om vi från lagstiftarens sida har missat en del i vår strävan i att få fler i arbete, eller om detta är helt separerade frågor. Det enkla svaret är nog det senare, detta är olika frågor, men som politiker, arbetsgivare och rättskipare har vi alla ett gemensamt ansvar för dessa människors öden och berättelser.
Kränkande särbehandling är ett brott mot arbetsmiljölagen (1977:1160) och behandlas särskilt i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling 1993:17: ”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.” Arbetsgivaren ”skall planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebyggs.”
Men lagstiftningen, som den ser ut i dag, skyddar inte de drabbade tillräckligt och arbetsgivare kan inte utföra underverk. Vi behöver en gedigen översyn av lagstiftningen.
Där regelverket blir tydligare både ur ett rättighets- och skyldighetsperspektiv. Där skyddet för den enskilde stärks och sanktionerna mot arbetsgivare och fackföreningar som inte i tillräckligt hög grad motverkar särbehandling blir skarpare. Den motion om kränkande särbehandling som jag skrivit under riksdagens allmänna motionsperiod kan ytterligare ses som ett debattinlägg i denna viktiga fråga.
Marta Obminska
riksdagsledamot (M) för Uppsala län
UNT 9/11 2010