För mig blev det uppenbart att skrivstilen försvunnit ur skolan för några år sedan när mina äldre söner skulle söka pass. De uppmanades då att ge namnteckningsprov i skrivstil. Jag påtalade saken för deras rektor och lärare. Svaret var att det finns datorer numera. Skolan kunde dock åta sig att lära mina söner att skriva en signatur, hette det.
Skrivstilsfrågan handlar inte enbart om att producera en signatur. Det allvarligaste är att något sådant kan försvinna ur läroplanen utan diskussion. Alla former av bestående inlärning förutsätter att studenten på något sätt aktivt försöker koppla undervisningsmaterialet till sina egna förkunskaper och erfarenheter. Materialets bildningsvärde bestämmer i vilken utsträckning det är nödvändigt att skapa bestående inlärning. Ett förhållandevis effektivt sätt att åstadkomma detta är just genom att göra anteckningar på en så fri form som möjligt.
Att passivt lyssna på inspelade föreläsningar, eller att skapa ett bibliotek av kopierat föreläsningsmaterial, medför inte automatiskt någon koppling till förkunskaperna. Samma sak gäller ord för ord-memorering av det som sades på en föreläsning genom att skriva ner det som sades på datorn.
Detta kan till på köpet bli rätt så arbetsamt ifall undervisningsmaterialet är rikt på strukturer som inte kan antecknas rad för rad, exempelvis korsreferenser, formler, bråk, skisser mm. Ändringar i mjukvaran gör dessutom att eventuell kunskap om hantering av sådana strukturer på datorn föråldras och saknar bildningsvärde.
Den som behärskar skrivstil uppmuntras däremot till ett aktivt förhållningssätt i en undervisningssituation. Förutsättningen är naturligtvis att skrivstil är något som redan har automatiserats på samma sätt som läsning och multiplikationstabeller.
Förmågan att ta anteckningar är något som måste tränas under skoltiden och får vare sig hindra kunskapsbygget eller begränsa bildningsinnehållet i de högre utbildningarna.
Torsten Lindström
professor i matematik
Linnéuniversitetet i Växjö
UNT 22/1 2013