Publicerad: 2010-03-27 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-01 13:04
I den så kallade Autonomiutredningen (SOU 2007:11) föreslogs bland annat att universitet och högskolor skulle ges större frihet vid anställningen av lärare. Traditionella akademiska procedurer som att basera anställningsbeslut på särskilt utsedda sakkunniga med dokumenterad kunskap och kompetens inom det aktuella ämnesområdet skulle inte, som nu, regleras i centrala förordningar. Högskolan skulle själv bestämma om detta var nödvändigt.
Förslaget gav upphov till debatt. Ett huvudargument för förslaget var att sakkunnigförfarandet är tids- och resurskrävande samt att det ofta är svårt att rekrytera sakkunniga. Mot detta ställdes värdet av att utomstående experter granskar vetenskaplig och pedagogisk skicklighet, inte minst för att garantera kvaliteten på forskning och utbildning.
Två aktuella anställningsärenden vid Uppsala universitet illustrerar vad som kan hända när man anser sig ha frihet att inte bry sig om sakkunnigutlåtanden.Det första gällde en professur där det fanns två sökande. Ingen av dem befanns av de sakkunniga leva upp till de krav som ställdes i kungörelsen. Fakultetens rekryteringsgrupp satte sig över detta och föreslog en av de sökande. Man menade att de sakkunniga missförstått formuleringarna i utlysningen, trots att de sakkunniga till punkt och pricka följt anvisningarna i universitetets Riktlinjer för anställning av lärare.
Men mer relevant för principfrågan är den andra tjänsten, en professur med tre sökande. De två sakkunniga var eniga i bedömningen att en av de sökande inte var professorskompetent. De var också eniga i sin rangordning av de två andra.
Men rekryteringsgruppen gjorde en annan bedömning och menade att ingen av de två rangordnade var kompetenta för tjänsten. Detta är anmärkningsvärt, då båda redan är professorer.Den som bedömts som mest kompetent har av inte mindre än nio olika sakkunniga i samband med att han sökt andra tjänster bedömts som professorskompetent. Det är framförallt två argument som ligger till grund för rekryteringsgruppens bedömning. Det första är att den sökande inte handlett någon doktorand till examen. Om detta var de sakkunniga medvetna och har tagit med det i sin helhetsbedömning. Överklagandenämnden har också underkänt att detta får användas som ett enskilt argument och understrukit att det måste ingå i en helhetsbedömning.
Det andra argumentet var att den sökande hade få träffar i databaser där citeringar av andra finns lagrade. Men detta är ett ytligt kvantitativt kriterium som inte kan användas mekaniskt och måste relateras till publiceringskultur och tidskriftsstruktur inom området. Enligt expertis på området är citeringsfrekvens ett användbart mått när det gäller att jämföra olika forskningsområden, men har mycket begränsad tillförlitlighet när det handlar om att jämföra individer. Det kan inte ersätta den kvalitativa helhetsbedömning som görs av sakkunniga.
På basis av rekryteringsgruppens förslag har rektor beslutat avbryta anställningsprocessen. Men lättviktigheten i argumentationen döljer ett spel bakom kulisserna som belyser vådan av lättsinnighet i relation till sakkunnigyttranden. Om bara frånvaron av doktorandhandledning och relativt få citeringar skulle ha utgjort de verkliga skälen kunde man ha stoppat processen redan innan sakkunniga tillsatts. Båda sakerna är mycket enkla att kontrollera redan när ansökningshandlingarna anlänt. Nu fick sakkunniga arbeta, de två rangordnade hålla provföreläsningar och genomgå anställningsintervjuer innan frågan plötsligt bordlades.
Karaktären av efterrationalisering lyser igenom. Vad som döljs är den omfattande lokala aktivitet som under tiden drogs i gång.
Här fanns de som menade att en av flera arbetsuppgifter som angetts vid utannonseringen skulle vara ett avgörande argument för att köra över de sakkunnigas bedömning. Den bristande lämpligheten för denna arbetsuppgift baserades i hög grad på rykten och skvaller. Det var dessa rykten som låg till grund för rekryteringsgruppens bordläggningsbeslut. Ryktesvis såddes också tvivel om den sökandes samarbetsförmåga, något som ledde till att referenser införskaffades utan att den sökande informerades om detta.
Sakkunnigas bedömning är i regel baserad på ett omfattande arbete och bör därför respekteras om inga ytterst allvarliga omständigheter framkommer. Och dessa omständigheter bör i så fall dokumenteras och redovisas öppet. Exemplet visar vad som händer om man i stället öppnar dörren för interna bedömningar där subjektiva synpunkter och lokala maktpolitiska intressen tar över handen.
Det finns också en rättssäkerhetsaspekt av detta. Ett beslut att avbryta anställningsprocessen kan inte överklagas. Det är också oklart om den sökande i den situationen har rätt att ta del av anteckningar och uppgifter om de referenser som tagits, en rätt som han har om beslutet blivit annorlunda. Visst kan förfarandet med sakkunniga ofta ta orimligt lång tid, visst kan det vara dyrt och visst är det stundtals svårt att rekrytera sakkunniga. Men dessa svårigheter kan åtgärdas, eller åtminstone lindras, med olika medel utan att man ger upp de uppenbara fördelarna med en meritokratisk objektiv värdering av externa sakkunniga. Och vad gäller svårigheterna att rekrytera sakkunniga så lär de inte minska om man fortsätter att ignorera resultatet av deras omfattande och krävande arbete.
Jukka Gronow
Mårten Söder
professorer vid Uppsala universitet
UNT 20/3 2010