Publicerad: 2009-11-15 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-26 16:03
Den som har följt diskussionerna om gasprojektet Nord Stream skulle kunna få för sig att regeringen har kunnat stoppa projektet om den bara hade velat. Om man höjer blicken något inser man dock att så inte är fallet. Nord Stream utgör endast den ena armen i en rysk "kniptångsmanöver" (eller "omfamning" om man så vill). Den andra utgörs av South Stream, ett gasprojekt som via Svarta Havet kommer att gå genom Bulgarien, Serbien och Ungern till Österrike och Italien.
När projekten är klara kommer vårt land att stå inför nya säkerhetspolitiska realiteter, som vi ännu inte kan överblicka.Det är väl känt att Ryssland sedan Vladimir Putins makttillträde har drivit en energipolitik som går ut på att med hjälp av gas- och oljeleveranser till Västeuropa säkra landets förvånansvärt snabba återkomst som en ekonomisk och militär stormakt. Återhämtningen skulle dock inte ha varit möjlig om det inte vore för de höga energipriserna och att Europa under lång tid inte kommer att kunna tillfredsställa sina energibehov utan rysk hjälp.
Det är här som Nord Stream kommer in i bilden, eftersom gasledningen kringgår ett antal ur ryskt perspektiv "opålitliga" transitländer i Östeuropa.Den georgiska regeringens militära äventyr i augusti förra året stärkte South Stream-projektet på bekostnad av den europeiska Nabucco-ledningen. Moskva visade nämligen med eftertryck att man både är villig och kapabel att "projicera makt" i sitt geostrategiska närområde.
Georgienkriget fick dessutom till effekt att Ryssland tog initiativet i kampen om energitillgångar. I våras förklarade exempelvis Kazakstan att landet inte har mer gas än man kan leverera till Ryssland och Kina. I mitten av sommaren lyckades Moskva få till stånd ett avtal med Azerbajdzjanska Socar rörande det stora gasfältet Shah Deniz II (Azerbajdzjan räknades innan Georgien-kriget som Nabuccos huvudleverantör).
Samtidigt slöt Kina ett lukrativt avtal om det stora iranska gasfältet Södra Pars. Det skedde en månad efter att Richard Morningstar - USA:s utsände för energifrågor i Eurasien - i ett anmärkningsvärt uttalande nämnde arvfienden Iran som en potentiell gasleverantör till Nabucco. Planerna fick emellertid skrinläggas på grund av sommarens politiska utveckling i landet.
Möjligen var det med Nabbuccos potentiella försörjningsproblem i minnet som Gazprom och italienska ENI beslutade att fördubbla kapaciteten för South Stream när det slutgiltiga avtalet undertecknades i närvaro av Putin och Silvio Berlusconi den 15 maj (kapacitetsökningen skall enligt vad Gazproms vd Alexej Miller ha skett på italienarnas initiativ).
Hur som helst är det sammantaget tydligt att de ryska gasledningarna har stor geopolitisk betydelse och att Moskva via Skandinavien och Balkan vill förvissa sig om att uppnå en nyckelposition såsom huvudsaklig gasleverantör till Europa.Likväl har Sverige aldrig kunnat stoppa projektet. För det första hade Andreas Carlgren helt rätt när han i debatt med Maria Wetterstrand (Aktuellt 5/11) konstaterade att Ryssland har folkrättsligt stöd för att lägga rörledningar inom den svenska ekonomiska zonen.
Wetterstrands andra argument - det vill säga att en dragning på havsbotten inte är ekonomiskt hållbar - saknar till yttermera relevans: det är trots allt Nord Streams aktieägare (Gazprom, tyska E. ON och BASF, samt holländska Gasunie) och inte svenska skattebetalare som skall finansiera verksamheten.Man får helt enkelt anta att konsortiet är kapabelt att göra en egen ekonomisk bedömning.
För det tredje har Nord Stream på det hela taget skött miljökonsekvensutredningen bra. När finska Nylands miljövårdande myndigheter inte hade några avgörande invändningar mot projektet, stod det klart att Sverige knappast skulle kunna stoppa Nord Stream - detta särskilt som det redan finns över 5 000 kilometer huvudledningar i Östersjön (varav den senaste godkändes år 2004).
Vad regeringen däremot kan och faktiskt bör göra är att fundera över gasprojektets säkerhetspolitiska implikationer.
Är Sverige verkligen politiskt, ekonomiskt och militärt förberett på att möta de nya realiteter som kommer att följa i spåren av att Tyskland och Italien knyts till ett mycket nära energipolitiskt samarbete med Ryssland?
Eller kan projektet rent av få positiva effekter på europeisk säkerhet, som när arvfienderna Tyskland och Frankrike förenades kring kol- och stålunionen? Det finns inga entydiga svar på dessa frågor.
Just därför kan jag inte riktigt få ihop det när Wetterstrand uttrycker oro för Nord Streams säkerhetspolitiska konsekvenser - hon företräder trots allt ett parti som förespråkar ytterligare nedskärningar i vårt försvar.Enligt min mening vore det klokt att i avvaktan på tydligare information om vartåt det barkar betänka att gräset ofta bryts när de stora elefanterna slåss - det bryts som bekant också när de dansar.
Tomislav Dulic
fil dr, Programmet för studier kring
Förintelsen och folkmord, Uppsala universitet
UNT /11 2009