Den senaste tidens uppståndelse kring Ship to Gaza har med all rätt fäst uppmärksamheten vid Israels övergrepp mot civilbefolkningen i Gaza. Samtidigt har den debatten överskuggat en annan aspekt av Israels politik, nämligen kärnvapnen; Israel har som bekant som politik att vare sig bekräfta eller förneka att landet har kärnvapen.

Frågan har alldeles nyss varit föremål för överläggningar på högsta internationella nivå – inom ramen för den översynskonferens om avtalet om ickespridning av kärnvapen (NPT) som under fyra majveckor pågått i FN i New York. Den sista veckan av den konferensen fick jag möjlighet att följa som svensk folkrörelseobservatör.

NPT-avtalet som kom till 1970 är det i särklass viktigaste inom nedrustningsområdet. Här har man satt på pränt en byteshandel mellan å ena sidan fem länder med kärnvapen (som samtidigt är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd) och å andra sidan nästan alla andra länder – i dagens läge 185 stycken. När dessa lovade att inte skaffa kärnvapen fick de som motprestation ett löfte av kärnvapenländerna att dessa skulle föra uppriktigt menade förhandlingar med sikte på att efterhand avskaffa sina kärnvapen.

Tre länder har aldrig anslutit sig till avtalet – Indien, Pakistan och Israel – och dessutom har Nordkorea år 2003 meddelat att man inte längre anser sig bunden av det.

Vart femte år hålls en översynskonferens för att utvärdera hur avtalet fungerar. Årets konferens ägde rum i en udda miljö. FN-byggnaderna är nästan helt utrymda för renovering, ett av Skanskas mest prestigefyllda projekt. I stället har man på gräsmattan utanför byggt en provisorisk konferensbyggnad, en trevånings nästan fönsterlös koloss i vit korrugerad plåt.

Årets diskussion om Mellanöstern hade sitt ursprung i ett beslut vid NPT-konferensen 1995. Då enades man nämligen om att det borde anordnas en FN-konferens om Mellanöstern som en kärnvapenfri zon. Utan det beslutet hade man då knappast kunnat enas om att förlänga NPT-avtalet utan bortre tidsgräns. Vid årets konferens kunde man enhälligt besluta att en sådan konferens ska anordnas år 2012. Israel har därefter förklarat att man då inte tänker delta, men det är knappast ett slutgiltigt besked. Hur det går med den saken torde bero på både hur fredsprocessen i stort utvecklas men inte minst vad som händer med Israels relation till USA. USA under Obama är ju inte längre den okritiska allierade som det så länge var.

NPT-konferensen år 2000 innebar ett stort steg framåt. Som svar på kritik att kärnvapenländerna inte levde upp till sitt löfte om allvarligt menade förhandlingar om nedrustning antogs då ett handlingsprogram om 13 punkter. I programmet upprepade kärnvapenstaterna sitt ”otvetydiga åtagande att uppnå kärnvapnens totala avskaffande”.

Sedan kom epoken Bush när allt gick i baklås. Det gällde även den följande översynskonferensen 2005 som blev ett totalt misslyckande. Inför årets konferens var förväntningarna högt uppskruvade, inte minst som ett resultat av att president Obama i sitt tal i Prag för ett år sedan återuppväckt visionen om en värld fri från kärnvapen.

Mot den här bakgrunden ligger det bara alltför nära till hands att beteckna årets 28-sidiga slutdokument som en besvikelse. Dokumentet uppmanar, bekräftar, välkomnar, understryker, erkänner och så vidare tidigare överenskommelser likaväl som olika positiva ting som inträffat sedan man år 2000 senast enades om ett slutdokument. Däremot innehåller årets slutdokument inte speciellt mycket nytt, framför allt inte vad gäller överenskommelser om nedrustning. Många av folkrörelseobservatörerna vid konferensen har också framfört skarp kritik mot resultatet.

Icke desto mindre menar en framstående expert som engelskan Rebecca Johnson, som i november besökte Uppsala och föreläste inför Fredsmuseet, att konferensen utgör ett ”litet men betydelsefullt steg”. Hon är utgivare av Disarmament Diplomacy, en av världens mest kvalificerade specialtidskrifter på området. Enligt henne är resultatet ”kanske till och med viktigare än de flesta bland förhandlarna själva kunde förutse”. Hur motiverar hon det?

Svaret på frågan måste ses mot bakgrund av ett mångårigt tvisteämne mellan folkrörelserna på området och många rege-ringar. Folkrörelserna har länge hävdat att olika avtal som i bästa fall tar små steg mot nedrustning inte är tillräckliga; det krävs ett mer övergripande arbetssätt, helst med målet en konvention om kärnvapen, menar man. Många regeringar har tenderat att se tanken på en konvention som utopisk och undvikit den.

Enligt Johnson var det nu första gången i NPT-sammanhang som en majoritet av stater uttryckligen sade sig förorda övergripande förhandlingar samtidigt som man går vidare med steg-för-steg-upplägget. Många av dem hänvisade till FN:s generalsekreterare som för halvannat år sedan i ett tal lade fram en fempunktsplan för nedrustning där han också öppnade dörren för en kärnvapenkonvention. Här kan man alltså urskilja början till en attitydförändring hos många regeringar.

Samtidigt kunde man hos många länder märka en tydlig besvikelse att vare sig USA eller andra kärnvapenmakter var beredda att tillgodose kraven på mer handfasta löften om nedrustning. Jag var med när medlemmar av USA:s delegation träffade företrädare för folkrörelserna och underströk att landets kongress i stort spelar en bromsande roll som Vita Huset är tvingat att ta hänsyn till. Om ett halvår har man val igen!

För närvarande prioriterar Vita Huset att få senatens godkännande av START-avtalet med Ryssland men också av det avtal om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov som legat klart i femton år men som vare sig USA eller Kina har ratificerat. Om senaten godkänner båda avtalen betyder det ett klart förändrat läge med nya möjligheter att gå vidare.

Fortsättning följer alltså. I kommentarer till årets slutdokument är det många som redan har siktet inställt på nästa översynskonferens år 2015. Om utvecklingen mot en kärnvapenfri värld då ska fortsätta beror inte minst på hur regeringar och folkrörelser fram till dess bedriver sitt opinionsarbete.

Bo Wirmark

aktiv i det svenska nätverket för kärnvapennedrustning och Uppsala fredsmuseum

UNT 27/6 2010