Publicerad: 2009-08-08 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-01 08:04
REPLIK. Johan Wrede skriver på UNT Debatt 2/8 under rubriken De många misstagens mätta stad om Uppsalas stadsbyggnadsproblem. Han hävdar att ökad förtätning endast medför nya problem och att det utplånar ortens historiska identitet.
Han passar också på att kritisera rivningarna av historisk bebyggelse i centrala Uppsala under andra halvan av nittonhundratalet. Det mesta i Johan Wredes argumentation kretsar kring vurmen för det gamla. För "Uppsala, det svenska rikets forna kröningsort". Kritik av centrumrivningarna i svenska stadskärnor var något som ägnades stort utrymme i medierna från sjuttiotalet och framåt. Johan Wrede får det i sin artikel att framstå som en kritik som presenteras för första gången.
Men tillbaka till Wredes huvudtes, att allt tättbebyggande har sin mättnadsgräns och att den i centrala Uppsala har överskridits.
Tyvärr anförs här inte några som helst belägg för att så skulle vara fallet. Det verkar över huvud taget som att Johan Wrede har missat mycket av diskussionen om städers täthet som förts de senaste åren, en diskussion som handlat om densitet i förhållande till städers hållbarhet.
En tillräcklig täthet möjliggör effektiv kollektiv infrastruktur, men är också förutsättningen för ett brett serviceutbud och mångfasetterad kultur.
En ökad täthet behöver inte heller stå i direkt motsats till minskade grönytor. Förtätning kan ske i omvandlade industriområden, på impedimentmark - det vill säga ytor som blivit över i randzoner mellan bebyggelse och infrastruktur - eller inom redan befintlig bebyggelse.
Den urbanistiska diskussionen bör fokusera på stadens performativa aspekter, det vill säga vad staden kan, och inte i första hand hur den ser ut och vad den ser ut att kunna. Det handlar om så skilda aspekter som funktionsblandning (här har Wrede en poäng), sociala mötesplatser, möjligheter att ta stadsrummen i anspråk och rumsliga hierarkier (entréer mot gatan ökar genomströmning och känslan av trygghet). Staden är inte statisk utan en dynamisk process som måste behandlas som en sådan för att inte helt stelna och mista både karaktär och intensitet.
Att Johan Wrede skriver om urbanistiska problemställningar på ett så svävande sätt är problematiskt. Hur ska stadsbyggnadsdebatten kunna nyanseras om deltagarna inte lyckas presentera sina teser på ett relevant sätt?
Det finns en generell kunskapslucka om arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor hos stora delar av Sveriges intellektuella.Trots detta väjer de inte för att kasta sig in i debatten. Jag skulle själv som arkitekt fundera både en och två gånger innan jag offentligt dissekerade Runebergs författarskap.
Fredrik Fritzson
arkitekt, partner i arkitektfirman UiD och lärare på LTH
UNT 8/7 2009