motreplik. Jag har väckt frågan om en internationell dialog mellan stater för att hantera den kris för yttrandefriheten som världen i dag genomlever (UNT 3.10). Terry Carlbom och Mattias Svensson ogillar
   idén. De menar att yttrandefriheten inte på det sättet får ge efter för de krafter som bekämpar den (UNT 6/10, 8/10). Även Hans Schöier är skeptisk (UNT 10/10).
   Jag måste först korrigera tre missuppfattningar av Terry Carlbom.
   1. Han säger att jag anser att yttrandefriheten bara ska gälla om det är "rättsligt, moraliskt och politiskt riktigt". Den som läser min artikel ser att jag är långt ifrån en så galen idé.
   2. Han ser ingen anledning att ha JK som "väktare av moral och det politiskt korrekta". Jag instämmer, och har aldrig haft en tanke åt det hållet.
   3. Han tillskriver mig de åsikter som en företrädare för Al Jazeera hade gett uttryck för och som jag redovisade. Det var inte min egen uppfattning jag återgav.
   Mattias Svensson bygger sin artikel på en förmodan att jag vill ge svenska staten rätt att vidta repressalier mot den som "i onödan" kritiserar religioner. Också detta är en missuppfattning. En sådan
   ordning är mig främmande.
   Bakom min fundering om en internationell dialog, och kanske en överenskommelse inom FN:s ram, ligger det besvärliga dilemma som vi i dag står inför. Det som många muslimer upplever som svåra kränkningar av islam leder gång på gång till omfattande våld och hot. Enligt min uppfattning är det orimligt att fortsätta på linjen att be om ursäkt när man hotas med våld, men sakna strategi för agerandet i övrigt. Att låta hotet medföra att man tar avstånd från en publicering eller en kulturyttring som man annars godtar är både ovärdigt och kontraproduktivt.
   Såvitt jag kan se finns det fyra alternativ. Det första är att fortsätta som i dag med de konflikter och den blodsspillan som det innebär, samt ursäkter när det bedöms motiverat. Det andra är att vi i västvärlden blir försiktigare med vad vi säger och publicerar, och därmed undviker konflikterna så gott vi kan. Det tredje är att vi manifesterar yttrandefriheten genom att kränka ibland och aldrig be om ursäkt. Och det fjärde är att vi försöker åstadkomma en förändring med inriktning på större förståelse och mindre konfrontation och våld.
   Inget av alternativen är utan invändning. Men den som avvisar det fjärde bör vara beredd att presentera sitt val mellan de tre övriga. I varje fall det andra är enligt min mening oacceptabelt, det första och det tredje inte mycket bättre.
   Mitt förslag följer det fjärde alternativet. Det går ut på att man i en internationell överenskommelse skulle skriva ungefär så här:
   1. Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter.
   Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare.
   2. Staterna skall också verka för att protester mot de kränkningar som ändå förekommer sker utan våld eller hot om våld. Det får inte hända att staterna eller deras ledare ställer sig i spetsen för, eller tar initiativ till, protester som inrymmer våld eller hot om våld.
   Det som Terry Carlbom och Mattias Svensson vänder sig mot är att staterna skulle "verka för att medier och andra avhåller sig ?". Jag har förståelse för invändningen och inser att jag måste förklara min tanke bättre.
   Vi bör inte ge bort ett uns av den frihet vi har i dag att yttra vad vi vill, inklusive att såra. Det är det jag menar när jag säger att staterna ska agera "inom ramen för sina lagar".
   När staterna ska "verka" för att inte onödiga kränkningar sker avser jag sådant agerande som är juridiskt oförbindande. Det kan vara att de politiska ledarna förklarar i intervjuer eller vid möten att de "tar avstånd från" en kränkning som har förekommit. Det kan också vara att regeringen i en ensidig skriftlig deklaration förklarar att den inom ramen för landets lagar "ogillar" eller "vill motverka" en viss sorts förolämpningar.
   Vilka kränkningar skulle då anses "onödiga", alltså sådana som man skulle vara beredd att ta avstånd från? Inte många. Men i varje fall sådana yttringar som enbart syftar till att såra eller förödmjuka. Och förmodligen också förolämpande uttryck vars enda syfte är att manifestera yttrandefriheten. Ingen politisk och religiös debatt berörs, inga seriösa kulturyttringar.
   Jag kan höra Carlboms och Svenssons högljudda invändningar: Det där är omöjliga gränser att dra! Sådana hänsyn hämmar debatten och inskränker kulturens frihet! Vem ska bestämma vad som är "enbart" en manifestation och vad som är "seriöst"? Justitiekanslern? Bevare oss!
   Den sortens högljudda rop med händerna för både ögon och öron är alltför vanliga i svensk yttrandefrihetsdebatt, där många har vant sig vid att det räcker med att ställa sig i ett hörn och yla "yttrandefrihetsbegränsning". Här som på andra områden behövs eftertanke och nyanser.
   Det finns fem poänger med mitt förslag:
   1. Yttrandefriheten bevaras helt, samtidigt som det klargörs att rätten att säga allt inte innebär att det är rätt att säga allt.
   2. Det behövs ingen övervakare. Ingen publicist, debattör eller kulturarbetare behöver bry sig. Staten kan uppfylla sitt åtagande genom en deklaration, före eller efter.
   3. Enbart för "onödiga" kränkningar ska någon deklaration avges. Detta ger styrka och vägledning för den som ska ta ställning till yttranden som har en vettig kontext. Då tar man inte avstånd.
   4. Dialogen kan skapa förståelse och ett bättre klimat, visa på god vilja och på sikt kanske åstadkomma en öppning för yttrandefriheten i de länder där den saknas i dag.
   5. När tillämpningsproblem och gräl uppstår för att man till exempel är oense om vad som är en "onödig" kränkning, är staterna skyldiga att verka för att protesterna blir fredliga.
   Yttrandefrihetsnestorn Hans Schöier missförstår inget av vad jag säger. Han erkänner problemet och förstår precis vad jag är ute efter. Men även han ser risker. Han menar att en överenskommelse gynnar dem som använder religioner i sin maktutövning och ger dem en ny möjlighet att avfärda kritiken mot behandlingen av medborgarna. Och såväl yttrandefriheten som religionsfriheten missgynnas.
   Dessa frågor är värda en fördjupad diskussion. Jag tror dock att yttrandefriheten snarare gynnas, dels genom att den får insteg i fler länder till följd av att regeringarna förklarar sig acceptera den som ett grundläggande värde, dels genom att våldshotet minskar.
   Och religionernas företrädare upplever nog inte att de - som Hans Schöier menar - utpekas som sårbara genom en överenskommelse. Snarare att de får respekt.
   Jag kan se vissa utrikespolitiska risker med mitt förslag. En sådan risk är att ett avtal kan skapa konflikter mellan staterna där det i dag rör sig om slitningar på en lägre nivå. Jag har inte de insikter som behövs för att bedöma de utrikespolitiska invändningar som kan finnas. Men jag tror att man bör akta sig för att överdriva riskerna med en dialog. Invändningarna bör i alla händelser vägas noga mot de viktiga vinster som kan göras.
   Det här är några av yttrandefrihetens svartaste dagar. Anna Politkovskaja har mördats. Och samtidigt rapporteras från Iran att människor som vägrar att instämma i presidentens vansinneskör, med bland annat förnekande av Förintelsen, fängslas.
   Jag erkänner att det tar emot rejält att predika dialog en sådan dag. Men dialog är nödvändig, om än svår med somliga.