Publicerad: 2010-08-05 00:00
Lever vi i en tid då misstron mot forskningen och vetenskapen breder ut sig i Europa? Det finns en del oroande tecken som tyder på det. I den senaste Eurobarometerrapporten om vetenskap och teknologi som publicerades i juni för ett par veckor sedan målas en dyster bild upp. Rapporten visar bland annat att det finns en utbredd skepticism i Europa mot vetenskapens möjlighet att positivt påverka vår hälsa.
Bara drygt varannan tillfrågad håller med om att vetenskap och teknologi gör våra liv mer hälsosamma.
Detta förhållningssätt anser jag vara närmast absurt. Den vetenskapliga utvecklingen har lett till att medellivslängden i Sverige ökat med cirka 20 år sedan mellankrigstiden. Och vad om inte vetenskaplig utveckling är vårt största hopp i kampen mot hiv/aids och epidemiska sjukdomar? Modern sjuk- och hälsovård bygger i grund och botten på vetenskapliga och teknologiska framsteg och utan dessa skulle varken antibiotika, rullstolar eller strålbehandling existera. Att främja vetenskaplig utveckling är tveklöst en nyckelkomponent för att kunna klara vår tids största utmaningar. Från politisk håll handlar det om att prioritera kunskap och forskning högre, bland annat genom att avsätta mer resurser för forskning och utveckling (FoU).
Det i resultaten från Eurobarometerrapporten som gör mig orolig är inte att människor tycker att exempelvis religiös tro är viktigt, utan att så förhållandevis många européer är fientligt inställda till forskningens och vetenskapens positiva egenskaper.
Vetenskap kan inte ersättas av vidskeplighet. Darwin får aldrig konkurreras ut av kreationism eller astrologi. Att kombinera en religiös tro med en framgångsrik forskarkarriär är inget problem. Djupt problematiskt är det emellertid att ungefär var fjärde europé som har deltagit i undersökningen inte tror att forskning och teknologi kan spela någon positiv roll för miljön. Och om inte forskning och teknologi, vad ska då leda oss fram till, exempelvis, upptäckter av nya, mer miljövänliga energikällor?
För Europas framtid anser jag att EU och dess medlemsstater måste ge forskning och utveckling högre prioritet än i dagsläget. Lissabonstrategin, som har sträckt sig över det senaste decenniet, har haft som mål bland annat att FoU som andel av BNP skulle uppgå till minst 3 procent år 2010.
Dessvärre har strategin misslyckats kapitalt då FoU endast ökade från 1,82 till 1,9 procent mellan 2000 och 2008. När nu Lissabonstrategin har ersatts av den nya Europa 2020-strategin måste motsvarande FoU-mål i Europa 2020 ägnas långt större uppmärksamhet.
Forskning är inte svaret på allt. Dock så är forskning en oumbärlig del av lösningen på många av de stora problem och utmaningar som vi i dag står inför, inte minst epidemier och klimatförändringar. Men en god kunskapsutveckling kommer också att vara avgörande för att Sverige och EU ska klara globaliseringen och den hårda konkurrensen från snabbt växande ekonomier runt om i världen. Det är därför av yttersta vikt att EU:s medlemsländer ägnar väsentligt mycket större resurser åt forsknings- och utvecklingsmålen i Europa 2020-strategin.
Birgitta Ohlsson
EU-minister (FP)
UNT 5/8 2010