Publicerad: 2010-10-22 00:00
”Trygga barn lär sig mer” hette det i regeringsförklaringen. Trygghet i skolan handlar först och främst om personliga relationer till vuxna. Som alla relationer kan de relationerna bara växa med tid. Men många barn tvingas i dag att byta lärare alldeles för ofta, och det finns varken lagar eller riktlinjer för att reglera detta.
Det finns situationer där ett lärarbyte kan vara bra för en klass. Ibland är det ofrånkomligt av naturliga skäl, men inte sällan byter klasserna lärare som en ”snöbollseffekt” av sådana nödvändiga byten. Det är ofta onödigt och måste begränsas. Fler lärare borde få följa samma klass under längre tid, i synnerhet i de lägsta åldrarna. Det låter självklart, men i praktiken växer besluten om tjänsterna fram i samråd med personalen. De vuxna i skolan håller på sina rättigheter och kämpar för sina önskemål. Barnen har ingen som för deras talan.
Det finns inget i skollag, förordningar eller kursplan som talar om hur det ska gå till när lärare tillsätts eller tilldelas en klass, annat än att verksamheten leds av en rektor. Det finns inga gränsvärden för hur många lärarbyten barnen ska behöva stå ut med.
Vi svenskar är stolta över våra sociala system och de flesta lever i tron att skolväsendet är både välreglerat och välövervakat. Men här finns ett stort hål. Hela ansvaret för vilken lärare en klass ska ha vilar på en enda person, rektor, som inte har några som helst regelverk att luta sig mot. Resultatet kan alltså helt komma att bli en fråga om dennes integritet och civilkurage.
Personal ska medges tjänstledighet för fortbildning och lärare har all rätt att skaffa barn som alla andra. Men när dessa lärare sedan kommer tillbaka i tjänst, när verksamheter organiseras om eller volymer ändras, då följer ofta ett stort pussel med tjänster. Här måste någon stå på barnens sida: Det finns ju inget i de arbetsrättsliga reglerna som säger att lärare med lång anställningstid ska få förtur till vissa befattningar (till exempel vissa klasser), med onödiga lärarbyten som följd. I samtalen med fackklubbarna kan det inte bara vara principer som vilka fortbildningar personal har läst som är giltiga som argument. Bara rektor har som uppgift att påtala detta.
Om en rektor skulle sakna förståelse för barnens behov av att minimera antalet lärarbyten i de unga årskurserna, då finns det inga bortre gränser. En ny lärare varje termin är tyvärr inte något extremt exempel.
De bästa lärarna är naturligtvis de som är på rätt ställe, där deras intressen och begåvningar tas tillvara. Men det handlar inte bara om saker som tjänsteår och utbildning. En lärare på rätt plats kan också vara en lärare som är kvar med samma elever, som skapar kontinuitet, som lär känna eleverna som individer och som på så sätt kan skapa en trygg miljö. Klasser som ständigt byter lärare kommer att få ut väldigt lite av lärarnas pedagogiska talanger. Alltför mycket tid går helt enkelt åt till att bygga förtroendefulla relationer och till att lära känna de enskilda elevernas förmågor och begränsningar.
De elever som drabbas hårdast är som vanligt de försiktigare och mer tystlåtna, ofta är det flickor, och elever vars föräldrar inte lyckas se till att deras barn får den hjälp de behöver.
Det är ett uttalat mål för skolan i den gällande läroplanen att ”Skolan ska sträva efter att varje elev känner trygghet…”. En lärare har som uppgift att ”utgå från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande”. Med ständigt nya lärare blir förutsättningarna för detta dåliga.
Lärarbyten har länge varit ett dolt problem. Allt fokus har legat på pedagogisk kompetens. Också barnen borde ha ett skyddsombud.
Varje skola borde bland sin personal utse en särskild barnombudsman, någon som har som sin uppgift att föra barnens talan i skolans ledningsgrupp och i de förhandlingar där i dag vuxnas krav och önskemål alltför ofta sätts före barnens behov av trygghet och kontinuitet.
Mikael Ericson
förälder
UNT 22/10 2010