Vetenskaplig forskning är en kulturyttring, och i den meningen lika omistlig i det civiliserade samhället som till exempel konst och musik. Den är dessutom förutsättningen för praktiska framsteg av ekonomisk och social betydelse. Denna insikt präglar urvalet av forskningsprojekt som av olika finansiärer uppfattas som förtjänta av stöd. Man satsar på ”strategisk” forskning, avsedd att leda till praktiska tillämpningar inom förutbestämda områden.
Satsningarna, ofta med mycket stora belopp, riktas regelmässigt mot forskarkollektiv – nätverk, plattformar, excellenscentra etcetera – och förutsätter långtgående samarbete mellan ingående forskargrupperingar. Synsättet präglar i allt högre grad inte bara forskningsråd och stiftelser utan också våra universitet. Så var finns problemen?
De stora nätverken skapas kring etablerad framgångsrik forskning, knuten till ett fåtal starka och väletablerade seniora forskare. Om forskningen på sikt ska utvecklas krävs nya synsätt, idéer och metoder.
Nytänkarna är ofta unga forskare, med några års erfarenhet efter disputation men ännu ej fast etablerade i forskarsamhället. Nätverkens hierarkiska strukturer ger ingen idealisk grogrund för nytänkande eller trendbrott. Möjligheterna att på egen hand etablera sig är å andra sidan starkt begränsade.
En av orsakerna är bristen på ett väldefinierat karriärsystem, en långsiktig tjänstestruktur byggd på universitetens basanslag. Därtill kommer att bidragen från den viktigaste finansiären för “icke-strategisk” forskning, Vetenskapsrådet, är helt otillräckliga.
Om man som nydisputerad lyckas placera sig i toppskiktet bland bedömda sökande får man ett anslag som oftast inte räcker för att finansiera en enda doktorand.
Alternativen är att ansluta sig till något etablerat nätverk eller avstå från forskandet och söka sig ett annat jobb. Argumentet att situationen är ett uttryck för sund konkurrens håller inte. Alltför många begåvade unga forskare tvingas ge upp.
Det vikande stödet till fri grundforskning är enligt vår mening den största svagheten i svensk forskningsfinansiering.
Frågan diskuteras återkommande i medierna, men med bristande insikt om forskningens potential. Fri grundforskning värderas utifrån så kallade inomvetenskapliga kriterier. Man tar fasta på om ett projekt kan förväntas ge svar på en vetenskapligt intressant fråga, i princip utan sidoblickar mot eventuella nyttoaspekter. Vad som oftast förbises i sammanhanget är att sådan forskning på sikt är det effektivaste sättet att uppnå praktiska tillämpningar. Problemet är att kopplingen mellan frågeställning och den slutliga praktiska tillämpningen inte är förutsägbar, alltså inte lämpad för ”strategiska” överväganden. Historien vimlar av sådana exempel.
En av Astras försäljningssuccéer, lokalbedövningsmedlet Xylocain, upptäcktes genom att en forskare smakade på en förening avsedd för ett helt annat ändamål (bekämpning av skadedjur på växter) och märkte att han blev bedövad på tungan.
Penicillinet påvisades när en bakteriekultur blivit kvarglömd och möglade, varvid bakterierna dog. De praktiska tillämpningarna av sådana upptäckter, i efterhand kanske självklara, var då det begav sig helt beroende av forskares/entreprenörers klarsyn och förmåga till okonventionellt associerande. Bland exempel från senare tid kan nämnas PCR-metoden (polymerase chain reaction) för mångfaldigande av ytterst små mängder DNA, som revolutionerat så skilda fält som medicinsk diagnostik, kriminalteknologi och utvecklingsbiologi. PCR-konceptet kan spåras till försök att klarlägga hur vissa bakterier kan överleva i varma källor. Upptäckten av det ”gröna fluorescerande proteinet” som möjliggjort en rad nya cellbiologiska tekniker, i sin tur med oväntade praktiska landvinningar, nobelprisbelönades 2008, men hade aldrig kommit till om inte en japansk forskare 30 år tidigare bestämt sig för att studera en självlysande manet.
Listan på ”oväntade nyttor” sprungna ur forskning inom vitt skilda fält kan göras mycket lång. Det oförutsebara elementet i kopplingen mellan grundupptäckt och tillämpning är snarare regel än undantag. Att upptäckterna sällan tillkommit inom ”nätverk” har inte hindrat samarbete mellan forskare som insett att de behöver hjälp med att lösa specifika problem.
Resultat av målstyrd forskning är mindre imponerande, i några fall katastrofala.
Ett av de mest avskräckande exemplen är det ”war against cancer” som lanserades i USA. under Nixoneran och ledde till en miljardrullning utan motstycke, med på det hela taget mycket magert resultat. Man visste från början vad man ville upptäcka och forskarna tvingades arbeta med alltför komplexa system. Något av samma synsätt präglar våra dagars så kallade EU-anslag, där man flera år i förväg måste definiera de ”milestones” och ”deliverables” som ett projekt förväntas avkasta.
Det är inte fråga om att döma ut den målstyrda forskning som på ett naturligt sätt kan förväntas utveckla befintlig kunskap mot praktisk tillämpning – det gäller snarare att optimera kopplingen mellan grundforskning och tillämpad forskning.
Men det handlar också om att hitta rätt avvägning, att bryta en trend där den fria grundforskningen fått alltmer begränsat utrymme och den unga forskaren allt svårare att hitta fotfäste. Vi kan inte räkna med ökade totalresurser – vad som krävs är omfördelning. För att en sådan förändring ska komma till stånd med dagens ekonomiska förutsättningar krävs i första hand ny insikt!
Ulf Lindahl
professor emeritus i medicinsk och fysiologisk kemi, Uppsala universitet
Lena Kjellén
professor i medicinsk glykobiologi, Uppsala universitet
UNT 9/6 2010