Publicerad: 2008-06-22 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 01:04
Söder om stationshuset öppnar sig nu den tunnel under järnvägen som fått namnet Centralpassagen. En bred mynning sluttar långsamt ned till själva öppningen. Den är påfallande låg med proportioner som inte känns särskilt inbjudande. Genomtänkt belysning och lämplig ytbehandling av tak och väggar kan förhoppningsvis minska intrycket av pressande tyngd.
Det gamla stationshuset töms på sin verksamhet och ett nytt hakas på intill passagen. Det förväntas rymma allt som resenären kan önska sig. Från biljettförsäljning, information och kafé leder rulltrappor ned till passagen. Koncentration har eftersträvats men det blir ändå en rätt ansenlig volym. Tillgängliga fasadritningar gör inte något uppmuntrande intryck. Av demonstrativa solceller på taket och glasväggar inramade av gammal järnvägsräls kan kanske bli bra reklam men inte god arkitektur.
Vad som fordras är inte alls någon stilistiskt konsekvent anpassning till den gamla byggnaden men en arkitektur av samma klass som järnvägsarkitekten Edelsvärd på sin tid uppnådde. Byggherren, Jernhusen AB, som fått igenom de flesta av sina krav, kunde gott överlägga ytterligare en stund med sin arkitektkonsult.Centralpassagens begynnelse väster om järnvägen är lättbegriplig. Där fattas idag inte heller mycket mer än det utlovade konstverket, en sex meter hög vacklande stapel av underligt degiga former. Så enkelt är det inte på andra sidan järnvägen där förhållandena är krångliga och det mesta av byggandet återstår. De trånga ytorna gör nivåskillnaderna extra tydliga och gör att trapporna och cykelvägen ned till passagen blir oroväckande branta. Förutsättningarna är snudd på det omöjliga och förverkligandet avvaktas med intresse.
Projektet resecentrum griper ut över omgivningarna på ett sätt som här åtminstone skall skissas. En självklar konsekvens blir att den för alla Uppsalabor välbekanta axeln Bangårdsgatan-Näcken-Stationshusets huvudingång förlorar sin mening. Det nya stationshuset ligger vid sidan av och ingen ansvarig har hittills haft något att säga om vad det gamla skall användas till. Det finns också skäl att fundera över de slutgiltiga arrangemangen kring Näcken: naturligtvis skall grönska tätt omge den bäck i vars mitt han spelar.
Nydaningen inbegriper också Kungsgatan. För länge sedan, på 1880-talet, föreställde man sig här en paradgata kantad av ståtliga hyreshus. De flesta försvann i 1960-talets rivningar och fick som ersättare en rad uttryckslösa klossar. Idag återstår bara ett, i hörnet vid Klostergatan. Det ritades 1881 av stadsarkitekten Ekholm och ser ut att kunna överleva ytterligare någon tid.
Vad som ändå återstår är Kungsgatan som potential, den är ämne till en verklig storstadsgata. Där finns möjligheter att klara av trafik i stora mängder och samtidigt utnyttja några av den gamla stadsbyggnadskonstens bästa verkningsmedel. Det verkar som om stadens planerare också insett detta. Trottoarer har breddats och träd planterats - det är åtminstone början till en boulevard.Men detta räcker inte. Det är de långa perspektiven, de breda trottoarerna, de obrutna trädraderna, den konsekvent genomförda belysningen som kan ge både effekt och kvalitet.
Viktigast är att fortsätta norrut. På andra sidan Vaksalagatan förvandlas Kungsgatan från gata till motorväg med vederbörlig skyltning och belysningsmaster. Så behöver det inte se ut i centrum av en stor stad. Där krävs en stadsbyggnadskonst som kan förena trafikteknik med andra värden.
Kungsgatan har i ett långt avsnitt blivit den stora bussgatan. Med denna nyordning i kölvattnet på resecentrum sträcker sig verkningarna långt in i cityområdet.
Det närmaste syftet sägs vara att rensa Dragarbrunnsgatan från bussarna och i stället förädla den. "Sveriges tråkigaste bussgata ska stöpas om till ett attraktivt stadsstråk" heter det i en aktuell reklamtext. Det finns anledning att tvivla. Kollektivtrafik skall nå in i citys kärna, vitalt affärsliv och kollektivtrafik hör ihop.
Resecentrum i meningen Centralpassagen håller på att byggas färdigt. Det mesta som återstår förefaller låst i orubbliga överenskommelser kontrahenterna emellan. Kanske finns där ändå möjligheter till förbättringar. Läget är friare när det gäller ett vidare område, nybyggandets effekter från stationsplanen via Kungsgatan in i centrum. Där finns mycket att diskutera i denna tid då Uppsala slutgiltigt tar steget till storstad.
Göran Lindahl
Arkitekturhistoriker, professor emeritus
UNT 22/6