Det finns ett vanmaktens ödsliga tomrum kring den som inte kan föra sin egen talan. Det visade TV2s program om Alice Babs situation på äldreboendet. Jag tror att många av oss tittare kände förtvivlan och raseri över att det kan se ut så här i Sverrige. Men också skräck. Är detta vad som väntar oss när vi inte längre kan klara oss själva?
Programmet har petat hål på ytterligare en varböld i det svenska välfärdssystemet. Nyligen avslöjade TV4s Kalla fakta hur jurister med hjälp av förvaltningsdomstolarnas stramare tillämpning av lagstiftningen hjälper kommuner att tillämpa en minsta-möjliga-strategi, dvs ge avslag på funktionshindrades ansökningar om stöd eller åtminstone begränsa omfattningen, utan att direkt bryta mot lagen. Då handlade det om kommunernas myndighetsutövning.
Nu handlar det om ställföreträdarskapet för människor som av olika skäl inte kan föra sin egen talan. Här är det inte min avsikt att diskutera ställföreträdarskapet i sig utan att ta upp den problematik som programmet aktualiserar. För sådana missförhållanden är tyvärr inte unika. De finns inom andra välfärdsområden. En grupp som särskilt behöver lyftas fram är de många assistansberättigade som inte kan föra sin egen talan.
Det är jag som bestämmer! Detta upprepade förvaltaren i programmet och detta är ett mantra som en del förvaltare verkar rättfärdiga sin auktoritära maktutövning med. Vi är nog många som fått det svaret när vi har försökt påverka en förvaltares agerande. Den avgörande skillnaden mellan god man och förvaltare är den enskildes, dvs huvudmannens, rättsliga förmåga. Med god man har man kvar sin bestämmanderätt, med förvaltare förlorar man den. Så förvaltaren har rätt när han eller hon hävdar sin rätt att bestämma. Men den gäller inte i livets alla sammanhang. Den kan vara nödvändig i ekonomiska sammanhang. Men med den privata, personliga delen av livet måste förvaltaren vara försiktig, respektera den enskildes önskemål, stödja de nätverk som finns och inte strypa dem så att huvudmannen isoleras.
Det är jag som vet min huvudmans bästa! Det var ett annat mantra som förvaltaren upprepade. Själv har jag flera egna erfarenheter av förvaltare som använt detta slagord och dessutom gjort anspråk på att de vet att det också är personens vilja. Forskaren Lottie Giertz har visat att det finns risk att det runt huvudmannen kan finnas många olika viljor. Det kan därför vara anledning att dra öronen åt sig och ifrågasätta detta mantra. Huvudmannens vilja kan vara svårfångad, men går ofta att få reda på. Det var hjärtskärande att se hur Alice Babs vilja och önskemål åsidosattes, hur hon avstängdes från ett värdigt liv.
Det var också beklämmande att se flatheten hos den ansvarige för boendet. Tyckte man att det var rätt med besöksförbudet för vännerna? En anmälan till IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) resulterade tack och lov i påpekanden om att äldreboendet inte tog sitt ansvar enligt socialtjänstlagen. Och det är om det personliga ansvaret som problemet med ställföreträdarskapet handlar.
I förvaltarens ansvar för en person som inte kan föra sin egen talan gäller att kunna motivera sina inskränkningar med skäl som är förenliga med lagstiftningens intentioner och värdegrunder, och med konventioner för mänskliga rättigheter. Det finns inga krav på utbildning och kompetens hos ställföreträdaren. Av de tre uppdrag, som ställföreträdaren har, är det ekonomiska i viss mening det enklaste. En person som kan sköta sin egen ekonomi kan rimligen också göra det för sin huvudman. Det ställer sig helt annorlunda med uppdragen att sörja för person och bevaka dennes rätt. För dessa båda uppdrag krävs kunskaper om funktionsnedsättningar, både rent allmänt om dess konsekvenser och specifikt vad som gäller just den enskilde huvudmannen. För att bevaka huvudmannens rätt bör en ställföreträdare helst kunna lika mycket som myndighetens handläggare.
Frågan om utbildning bereds sedan länge i Justitiedepartementet. Kanske kan man med utbildning komma tillrätta med en del av de auktoritära tendenserna hos vissa ställföreträdare, som verkar opåverkade av dagens välfärdsideologi med dess fokus på den enskildes självbestämmande och rätt att få leva som andra så långt det går trots sjukdom och funktionsnedsättningar.
Det handlar också om att stärka det personliga ansvaret i andra delar av välfärdssystemet. Här ligger ansvaret hos andra delar av Regeringskansliet, närmare bestämt på Socialdepartementets olika ministrar. Personal i hälso- och sjukvård måste kritiskt kunna ifrågasätta ställföreträdarens förmåga att sörja för person. Handläggare i socialtjänst och försäkringskassan måste i sitt beslutsfattande och sin uppföljning dessutom kunna bedöma om ställföreträdaren verkligen bevakar sin huvudmans rätt.
Barbro Lewin, Funktionshinderforskare, medlem i Uppsala FUB