Publicerad: 2009-11-06 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 22:04
Uppsala växer på höjden och bredden och invärtes. Stadens karaktär, dess profil och proportioner förändras i allt snabbare takt. Behovet av fler bostäder anförs av politiker och tjänstemän som skäl, när någon undrar eller protesterar. Men allt som byggs är inte bostäder och alla stadsplaneringens offer slaktas inte på det altare som helgats hemmets härd.
Till det som går förlorat hör ofta de fluktlinjer, utsikter och vyer som för generationer gjort Uppsala till just Uppsala och inte vilken stad som helst.De särskilda uppsaliensiska perspektiven försvinner från vår tillvaro. Staden på slätten upplevdes tills nyligen Uppsala som, inte bara genom den nästan eviga blåsten, utan också genom att de raka gatorna, särskilt i nord-sydlig sträckning, föreföll fortsätta rakt ut i grönskan. Nu kolliderar i stället blicken längs dessa gator ofta med en vägg: Norrut slutar Kungsgatan i polishusets DDR-gråa fasad, Torkelsgatan i nya Korskyrkans skånskt tegelgula. Salagatans siktlinje norrut får däremot - undantagsvis - tvärstopp i ett högt bostadskomplex.
Vissa gator i stadsplanen bryter det rätvinkliga kvarters- och gatunätet från drottning Kristinas stadsplan, till en början kopierad även öster om järnvägen. Här har man i stället följt en princip hyllad redan i antiken, nämligen att accentuera vissa viktiga byggnader eller monument genom att låta dessa utgöra syftpunkt. Hjalmar Brantingsgatan har alltså sin sträckning för att ha Domkyrkan i siktet. Dess torn, tak och spiror omramades förr på våren av björkarnas skira grönska, sett från cykelstråket in mot centrum.
Numera anas tornkorsen bakom konserthusets koloss som står utan relation till denna gata.Konserthuset utgör i sig ett problem genom att vara större utanpå än inuti. Det sades vid sin tillkomst inte innebära någon generell brytning av stadsbebyggelsens höjd, utan skulle bli en solitär.
Ändå projekteras höghus (Källparken, Seminariet), påbyggnader (Klostergatan) och nya mer perifera bostadskomplex i betänkliga höjder.Studentbostäderna vid Luthagsesplanaden tornar upp sig med en förvånande höjd och gör sannerligen skäl för begreppet förtätning: kandidat X torde utan bekymmer kunna öppna fönstret och handhälsa på kollega Y i huset bredvid.
Ännu i slutet av 60-talet skördades på höstkanten den åker på vilken dessa hus ligger. Staden på slätten gjorde sig påmind vid genomfartsgatan. Vid Stabby är denna lantlighet intressant och charmfullt bevarad tack vare prästgårdsmarken. Sedd från nordväst växer staden till synes direkt ur odlingslandskapet.
Att förstöra denna sista direktförbindelse mellan stad och land genom bebyggelse eller golfbana vore, milt sagt, oklokt. Fallet med Seminarietomten illustrerar det hela. Seminariets monumentalitet och dess närmiljö kan inte stängas in bakom en mur av höghus. Kringboende och intressegrupper protesterar men byggherren hänvisar till lönsamheten understödd av politiker som upprepar argumentet om behov av nya bostäder. Tjänstemännen verkställer sedan de politiskt fattade besluten.
Var i processen finns utrymme för kritiska frågor, antikvariska intressen, en övergripande syn? Har någon i kedjan ansvar, intresse, kunskap och självständighet nog att hävda avvikande mening?
En stor aktör i Uppsala är Akademiska Hus och dess hyresgäst Uppsala universitet, ibland även kallad dess uppdragsgivare. Bådas direktörer mästrade nyligen på denna plats den allmänhet som utnyttjat det fria ordets rätt i fråga om Blåsenhus: Okunniga "tyckare" skall inte yttra sig om följderna av beslut som fattats i formellt korrekt ordning. Har mark avsatts för framtida bebyggelse för 90 eller 65 år sedan ska man inte klaga på husen som nu byggs där. Det ekar obehagligt.
Förtätning innebär en utarmning av de gröna inslagen. Men träden kan även försvinna utan klara skäl. En söndag för ett par år sedan kapades en av Uppsalas mäktigaste och vackraste lönnar. I hörnet av Vaksalagatan och Torkelsgatan utgjorde den en fond för denna gata söderut - inget träd i Uppsala visade en sådan höstlig färgprakt. Lönnar inramade förr också Vaksala torg. Vid konserthusbygget kapades dessa på torgets västra sida och torget blev otydligt som planlagd plats.
Det är inte självklart att man i staden alltid skall se de klassiska orienteringspunkterna Domkyrkan och Slottet, men nu gör man det alltmer sällan. Från Vaksala torg fanns tidigare denna kontakt till slott och domkyrka, från Botaniska trädgården var Slottets rosa fasad den karaktärsskapande fonden.
Vilka värden byggherrarna än vill tillskriva Konserthuset och Pedagogikum, så är de inte så originella att man vid anblicken kan utbrista: Nu är jag verkligen i Uppsala och ingen annanstans! Eftersom nybyggnationer av olika byggherrar tycks behandlas av myndigheterna utan helhetssyn eller övergripande plan och ofta medges tvärtemot kulturvärden, skyddsklassning eller grannars besvär blir resultatet en disparat men genomgående förändring över hela linjen. Varje enskilt skyddsvärde eller besvär kommer alltid i underläge gentemot det särskilda större (ofta ekonomiska) intresset i just det fallet. Eftersom helhetsgrepp saknas på kontrollsidan blir övergreppet totalt på expansionssidan.
Slutsatsen är att om det inte finns några strukturella hinder eller spärrar, i detta fall kommunala - gärna med en stark, självständig och kunnig stadsarkitekt i ansvarig ställning - blir minsta motståndets lag rådande med fritt spelrum för ekonomiska intressen, politisk kohandel och personlig fåfänga.I slutändan befinner sig våra barn i en stad som kunde vara vilken som helst, varför då inte lika gärna någon med angenämare klimat?
Per Ström
akademiintendent
UNT 6/11 2009