Publicerad: 2010-12-03 00:00
Turbulensen på Akademiska Sjukhuset de senaste veckorna förtjänar att kommenteras ytterligare, speciellt debaklet kring huruvida den kliniska forskningen orsakar kostnader för sjukhuset eller om den framför allt bidrar till sjukhustes konkurrens- och attraktionskraft mot omvärlden. Det krävs ett ställningstagande från den politiska landstingsledningen avseende detta och speciellt landstingets bidrag till finansieringen av forskningen.
Det senaste inslaget som sagts bidra till den usla ekonomin på sjukhuset var när landstingsdirektören framförde att forskningen inkräktar på sjukvården och medför extra kostnader. Förvisso har Westholm dementerat detta påstående och sagt att hon avsåg budgetmedel i landstinget avsedda för forskning.
På den punkten har landstingsdirektören helt rätt att det är hög tid att dessa herrelösa pengar kommer upp på bordet och inte som nu, att vare sig stabssekreteraren Sehlstedt eller forskningsdirektören Larsson har en aning om vilka dessa medel är, hur mycket de utgör, vem som förfogar över dem och vilken forskning de är avsedda för.
Det måste i sammanhanget också framhållas att de 100-tals miljoner i externa forskningsmedel som tillförs utifrån varje år, tack vare enskilda forskare, blir en fri nyttighet för landstinget.
Det är till och med så att landstinget brandskattar externa medel med 13 procent och att forskarna med externa medel får betala hyra för rum och labblokaler. Sannolikt tjänar landstinget mer pengar på forskning än man betalar, förutom den goodwill man får.
De 73 bidrag ur Akademiska sjukhusets utvecklingsfond som annonseras på hemsidan Navet just nu, lär knappast flytta fram dess position i förhållande till omvärlden.
Vad forskarsamhället på Akademiska vill höra är att den högkvalitativa kliniska forskning som bedrivs där har ett värde för sjukhuset och landstinget, eftersom sjukhuset utan denna frontforskning och utvecklingsarbete snabbt skulle förlora sin status och degraderas till sjukstuga, som inte längre blir attraktiv för avnämarna i regionen och riket.
I motsats till de transparenta processer vi följer när det gäller universitetsbidrag till forskning på Akademiska, med ansökningsmodeller och granskningskommittéer som beslutar om fördelningen, så utgör den omtalade skuggbudgeten för forskning i landstinget något som man kunde förvänta sig i en bananrepublik utan transparens. I Vetenskapsrådets beredningsgrupp för kardiologi, njurmedicin, urologi och transplantation, där jag är ordförande i år, är processerna öppna och transparenta, med tydliga regelverk. Målen, forskningsområdena och ansökningsgången är tydliggjorda i förväg, vilket minskar risken för nepotism och jäv i systemet. Detsamma gäller för Cancerfonden, Hjärtlungfonden och även forskningsbidrag från läkemedelsindustrin. Offentliga medel måste följa ett tydligt regelverk, för att undvika smussel, fusk och nepotism.
Det är inte förenligt med ett modernt forskningssamhälle att det i landstingsbudgeten finns en pott för forskning, som ingen har en aning om hur den används, vad avser forskningsmål, ansökningsförfaranden eller resultatredovisning.
I min roll som huvudsekreterare i Nordiska Ministerrådets pågående utredning av den kliniska forskningens villkor, kvalitet, produktivitet, konkurrenskraft och betydelse för samhället, skall den kliniska forskningen inom och mellan nordiska länder kartläggas och jämföras. Det vore litet trist att i denna utredning komma fram till att det vid Akademiska sjukhuset i Uppsala finns forskningsmedel i storleksordningen 150–200 miljoner kronor per år, som ingen vet hur de används. Det är mycket hög tid att klargöra detta, då en sådan omständighet inte stärker förtroendet för hur verksamheten sköts, vare sig hos medborgarna (väljarna) eller hos avnämarna (patienterna och sjukvårdsregionen).
Det är av stor vikt landstingsledningens position snarast tydliggörs på ett entydigt sätt i fråga om den kliniska forskningens betydelse, arbetsformer och finansiering.
Vilken forskningspolicy och vilka forskningsmål företräder landstinget? Hur stor skall landstingets motfinansiering av forskningen vara?
Bengt Fellström
professor
överläkare njurmedicin Akademiska sjukhuset
huvudsekr i Nordiska Ministerrådets utredning av den kliniska forskningens villkor m m
UNT 3/12 2010