Hur står det egentligen till i den svenska skogen? Enligt skogsbruket ”har det aldrig tidigare funnits så mycket skog som i dag”. Regeringen konstaterar i sin proposition för biologisk mångfald 2014 att: ”... skogsbrukets ambitionsnivå samlat sett ligger i nivå med eller över eftersträvansvärd nivå, men att sammansättningen av vidtagna miljöåtgärder kan optimeras.”. Allt är frid och fröjd, men kanske blir det ändå lite bättre, tycks vara uppfattningen.
Vi som ägnar några hundra timmar i skogen årligen – ideellt eller yrkesmässigt – med att studera biologisk mångfald känner inte alls igen oss i bilden som näringslivet och regeringens skrivbordsmänniskor målar upp. Snarare är det så här vi uppfattar en utflykt längs de vanliga uppländska skogarnas vägar och stigar: Ständigt dessa sargade lapptäcken av kalhyggen, massvis av ogenomträngliga granplanteringar. En skogsväg – det gäller att inte gå/köra vilse i labyrinten! Sprängsten, grustag och djupa vattenfyllda hjulspår efter skogmaskinernas framfart, som ger intryck av ett industrilandskap. Vi tycker oss höra granarna viska "detta är vinstmaximeringens pris".
Hygget är naturligtvis en levande plantage, och visst finns det likheter med skogsbrandens härjningar där, men också väsentliga skillnader – som att skogsbränder gynnar tallen. Problemet är att stora kala ytor och ungskogar täcker mer än halva Sveriges skogareal – vilket leder till utarmning av skuggälskande växter och djur (cirka 600 rödlistade arter), problem för friluftslivet att ta sig fram, samt ett motbjudande landskap.
Allt är trots det inte nattsvart. Man kan ana att innerst inne förstår även regeringens och skogsstyrelsens tjänstemän att det finns stora problem, och viljan att lösa dem finns, men det får inte kosta pengar. Särskilt på lokal nivå gör personalen som arbetar med naturvård inom länsstyrelserna och Upplandstiftelsen överlag ett bra arbete, men brist på resurser hindrar dem. Även inom skognäringen finns resonabla personer.
Till det positiva hör även att arealen skyddad skog ökat, liksom tillgången på döda träd, samt att man försöker kartlägga problemen med åtgärdsprogram för hotade arter. Likafullt avverkas det i några av de mest skyddsvärda skogarna i hela landet. Hyggena är mycket stora och ligger väldigt tätt.
Vad vill regeringen göra för att nå miljömålet för biologisk mångfald? Tyvärr saknas nya resurser, man nöjer sig med att ”optimera befintligt skogsbruk”, skärpa skogsvårdslagen, samt en del bra saker som att ”värdet av viktiga ekosystemtjänster vägas in” och vackra visioner. Regeringen föreslår en ökning av reservat med 150 000 hektar, samt frivilliga avsättningarna med 200 000 hektar. Enligt naturvårdsverket är detta ”sju gånger för lite” (Sveriges Radio) för att bevara mångfalden i skogen.
Regeringens hörnsten är alltså frivillig avsättning. Det är enligt flera remissinstanser en mycket osäker grund. Dels är det inget strikt skydd, utan markägaren kan ändra sig eller sälja skogen, varför den kan avverkas i morgon. Det finns heller ingen garanti att de artrikaste och mest värdefulla områdena skyddas genom frivillig avsättning. "Så lite av bindande regler och sanktioner som möjligt, då skogsägaren bryter mot regler och lagar", tycks vara mottot. Inget parti inom Alliansen har heller profilerat sig för ökat skogsskydd.
Vad vill oppositionen göra? Inga radikala ändringar, men alla utom Sverigedemokraterna vill öka skyddet. Skillnaderna är små mellan partierna men Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill satsa mer än Socialdemokraterna.
Skogsbruket tycks anse att frivillig avsättning genom miljöcertifiering (FSC) räcker. FSC-standarden innebär bland annat att nyckelbiotoper och naturvärdesträd inte får avverkas inom den certifierade marken. FSC-skogsägare är även skyldiga att sätta av minst 5 procent av den produktiva marken för naturvårdsändamål. Det låter bra, men reglerna måste skärpas och följas. Naturskyddsföreningens mångåriga granskningar av FSC-certifieringen visar att upprepade brott mot certifiering tillåts begås över tid.
Vad säger forskningen? Det finns omfattande forskning – från bland andra Artdatabanken SLU Uppsala – som visar att insatserna är otillräckliga och att det går alldeles för sakta för att Sverige ska uppnå miljömålen om biologisk mångfald (Nagoya-åtagandet – att vi bör vi skydda 17 procent av den produktiva skogen).
Det är bråttom, för snart finns det inga skyddsvärda skogar kvar. Då har man huggit av den gordiska knuten – inte löst den! I stället för att avverka de sista naturskogarna borde regeringen och oppositionen lyssna på forskarnas slutsatser. Vår slutsats blir att vi uppmanar landshövdingen Peter Egardt att påtala för regeringen att resurserna inte räcker för skydda Upplands skogar från en omfattade utarmning och förfulning.
Varför är skyddet av skogen en bortglömd fråga i valdebatten? Ett skäl är utbredd okunskap hos politikerna och media om svåra, komplexa frågor som berör framtida generationer och etik. En journalist som saknar naturvetenskaplig utbildning varken kan eller vill ge sig in i dessa frågor – Sveriges radios program Klotet är ett lysande undantag. Forskarna är offentligt anställda och varken får eller har i allmänhet de rätta kanalerna för att föra ut den här frågan.
Har man heller inte upplevt skogen saknar man den inte, därför är det svårare att skapa opinion då naturen far illa än då människor gör det, trots att naturen är allt livs moder. Men din insats och röst kan i valet likafullt påverka framtiden i skogen.
Jörgen Sjöström, sammankallande för Skogsgruppen Naturskyddsföreningen i Uppsala
Marianne Kahn, Ordförande för Länsförbundet