Kära landstingspolitiker av alla politiska färger. Har ni sett att det kommit nya larmrapporter från akutmottagningen på Akademiska? Personalen på BB/förlossningen är bekymrade över nuvarande bemanning och planerade nedskärningar. Har ni något ansvar för detta?
Ja, jag tycker faktiskt det, då det till syvende och sist är ni som sätter upp de ekonomiska ramarna för sjukvården. Visst kostar sjukvård en himla massa pengar, men jag anser att sjukvården intar en mycket central roll i vårt samhälle. Som medborgare i en demokrati vill vi att samhället, det vill säga ni makthavare, borgar för vår trygghet, det vill säga ett försvar mot yttre hot, en polismakt mot inre hot, ett rättsväsen, som tillvaratar medborgarnas intresse, en skola, som utbildar den kommande generationen och en sjukvård, som tar hand om sina medborgare. Det är det vi röstar om och det vi betalar skatt för.
Problemet för försvaret och sjukvården är att vi måste arbeta mot ett värsta tänkbara scenario. Enligt uppgifter förefaller vårt försvar, efter flera års besparingar, inte vara kapabelt att skydda landet vid ett eventuellt väpnat anfall. Vi får hoppas att vi slipper krig, men tyvärr har historien lärt oss att nedrustning tenderar att leda till ofred.
Sjukvården är ännu mer komplex, där vi 365 dagar om året har ett inflöde av människor i behov av behandling och vård. Dessutom vet vi att, vi vid bland annat halka och epidemier, får akutmottagningarna en kraftig ökning av antalet vårdsökande. Som det har visat sig gång på gång har sjukvården inte den kapacitet som behövs, för att klara dessa toppar utan betydande problem och olägenheter. Tycker ni politiker att det är acceptabelt med dygnslånga väntetider på akuten, sängbrist och uppskjutna operationer, så säg det, så fortsätter vi med besparingar och neddragningarna, för då känner alla till spelreglerna.
Ni skall vara medvetna om att kvalificerad vårdpersonal lägger ner ett stort antal timmar för att ringa runt för att hitta lediga vårdplatser. Patienter hamnar på avdelningar där man inte är van vid den aktuella sjukdomen eller skadan och ansvariga läkare tvingas till ronder utspridda över hela sjukhuset. Infektionsrisken ökar genom transporter och olämpliga placeringar. Detta är inte gynnsamt för patientsäkerheten eller för patienternas välbefinnande.
Jag är mycket medveten om att det tillförs jättebelopp till sjukvården, men det räcker ju inte. Det blir fler som behöver vård och det är fler vi kan behandla, oftast till en högre kostnad och detta kostar pengar.
Jag har jobbat i vården sedan mitten av sjuttiotalet och på Akademiska sedan 1985 och det ständiga mantrat har varit spara och dra ner. Nya sjukhusdirektörer, som lovar att fixa ekonomin, tillsätts, men avgår efter några år utan att ha kunnat lösa den ekonomiska ekvationen, men med höga avgångsvederlag. Avgående landstingspolitiker får generösa pensioner utan krav på att söka arbete. Samtidigt skall hundratals sjukvårdsrelaterade tjänster på Akademiska dras in. Jag har svårt att se logiken.
Konsulter hyrs in till höga kostnader och flumprojekt initieras, men finns det evidens på att detta leder till besparingar eller förbättrar vården?
För att spara pengar stängdes köket på Akademiska, vilket ledde till, enligt de flesta som drabbats, bedrövlig mat och till långa och kostsamma transporter. Har detta varit ett vårdmässigt, miljömässigt eller ekonomiskt klipp? Dessutom planeras nu för ett nytt kök på sjukhuset.
Nedläggningen av Samariterhemmets sjukhus, som var en mycket välfungerande enhet, ledde till ökade väntetider på operation. Var det en ekonomisk vinst?
På barnsjukhuset bestämdes att de lättbegripliga namnen på avdelningarna med siffer- och bokstavsbeteckning skulle ändras till långa och krångliga, visserligen beskrivande, namn. Nya skyltar tillverkades och sattes upp, men efter cirka ett halvår backar eftersom folk var vana vid de gamla beteckningarna. De nya ledde bara till förvirring. Nu tar man tillbaka till de gamla beckningarna och nya skyltar får nu tillverkas och sättas upp.
Under de snart 40 år, som jag har arbetat inom sjukvården, har det skett dramatiska förändringar, både till det bättre och till det sämre. Vi har sparat in många vårdplatser genom kortare vårdtider och dagsjukvård, samtidigt som detta ställer större krav på anhöriga och andra delar av samhället. Frågan är om vi klarar att bedriva en effektiv och säker vård med färre sängar. Genom forskning har vi kunnat ändra på och effektiviserat vårdrutiner, som sparat pengar, samtidigt som forskningen tagit fram nya behandlingsmetoder, som kostar pengar.
Under de senaste åren har den privata sektorn vuxit rejält genom bland annat politiska beslut. Jag är definitivt inte någon motståndare till privat verksamhet, men jag anser att den offentliga och den privata bör arbeta på samma villkor.
En privat akutmottagning kan öka sina inkomster genom att handlägga ett stort antal enkla fall, medan den offentligt drivna mottagningen då får de tunga fallen. Vid komplikationer till kirurgi inom den privata verksamheten, får dessa i många fall skötas inom offentlig vård, utan ekonomiskt tillskott från den vårdgivare som åsamkat skadan.
Samtliga universitetssjukhus i landet går med förlust och har stora sparkrav. Jag tror inte att detta gynnar svensk sjukvård eller våra patienter. Sjukhusens ekonomi kan inte jämföras med industrins, som många konsulter försöker få er och oss att tro. Min uppfattning är att mer pengar måste tillföras sjukvården om vi vill ha en säker och effektiv sjukvård med förbättrings potential, samtidigt som vi ”på golvet” måste arbeta effektivt och ansvarsfullt, med patientens bästa för ögonen.
Björn Tjernström
Överläkare
Akademiska sjukhuset
UNT 10/1 2013