Publicerad: 2008-07-27 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-01 01:04
REPLIK. Debatten om Uppsala har tagit fart på allvar, skriver författaren Krister Gustavsson i ett inlägg på UNT Debatt den 23/7. Jo, det tror jag, det. Gustavsson provocerar för tredje gången i ett och samma ämne. Blir det inte lite som att egenhändigt tända flera brasor och så förundras över att det pyr?
Vad är det då som debattören brinner för? Han lovordar tre "lysande undantag" från en eljest låg, feg Uppsalaarkitektur: det nya polishuset, Musikens hus och värmeverkets senaste tillbyggnad i Boländerna.
Gott och väl. Av allt att döma vill författaren se liknande huskroppar i mängd, tillkomna i samförstånd mellan arkitekter och kommunala tjänstemän.
Plan, som i planekonomi, är nyckelordet - det återkommer fem gånger i Gustavssons text.
Jag saknar något här: marknaden, det vill säga stadens brukare, dess befolkning, vi, oss. Kan vi i god demokratisk ordning vara med och bygga Uppsala?
Så skedde på sitt sätt i fallet Musikens hus fast det tog märkvärdigt många mandatperioder. Polishusets tillkomst är en mera tveksam fråga. Vilka partier hade dess arkitektur på sitt program? Eller värmeverkets?
Nu lär det inte spela någon roll i Krister Gustavssons sköna nya värld vad jag som skattebetalare och väljare till äventyrs kan tycka. Det duger nämligen inte att lyssna på nostalgiker, skriver han. Nostalgiker, jag? Ja, om man följer ordets betydelse till ursprunget: hemlängtan.
Jag har längtat hem till Uppsala ibland, då även till de kvarter som döms ut av Gustavsson: Svartbäcksgatan norr om S:t Olofsgatan, Västra Ågatan söder om Västgötaspången. Frågan måste ställas konkret: Vill vi låta bygga polishusliknande fastigheter vid de här adresserna?
I så fall måste först mången tomt läggas öde kring Linnéträdgården. (Låt oss tro att åtminstone den inte skall förtätas.) Olympen vid ån (där Ture Nerman, Sigfrid Siwertz och Håkan Nesser bott) och Laboratorium Kemikum (från 1753) lär få skatta åt förgängelsen.
Nostalgin måste bombas bort, som det heter i DN (17/7) där även Stockholm liknas vid mossig byhåla - ett Bullerbyn (!)
Historien från Uppsalas 1960- och 70-tal verkar upprepas. Då revs i stort sett samtliga bostadshus längs Kungsängsgatan och Dragarbrunnsgatan, och ersattes av kubistiskt inspirerade affärskvarter. Arbetarstaden som Gustavsson talar om finns inte längre. Och borgarstaden - vad är en borgare? Texten ropar efter definition. Och vidare, akademikerstaden - vad är det? Något på måfå mellan Ångströmlaboratoriet och Ekonomikum.
Att Uppsala ska växa och det förtätat och högt och fort är ett credo i debatten. Staden ska bli Sveriges tredje i storlek har flera politiker formulerat det som. Varför inte bli tvåa efter Stockholm? Eller bättre opp?
I teorin kan varje småstad, varje byhåla bli storstad. Vill vi det i praktiken? Vill alla det?
Magnus Sjöstedt
Uppsalabo
UNT 27/7 2008