POLITIK. Kommentar till Edvard Selander och Henrik Lundin insändare 26/11. Selander och Lundin förkroppsligar på sätt och vis problemet med begreppet ”borgerlighet”. Om de hade varit något så när historisk bevandrade hade de vetat om att den första svenska liberala statsministern Karl Staaff – i konflikt med dåtidens högermän – i skarpa ordalag kritiserade Gustaf V under och efter borggårdskrisen.

Att demokratiministern är republikan, liksom två av alliansens ungdomsförbund, är inte heller så märkligt sett till det orimliga med monarki. Kungen är vår statschef, men han är inte folkvald. Kungen får inte samma rätt till privatliv som övriga medborgare och han får inte heller välja religion. Det orimliga i att han inte kan ställas till svars för brott han begår, ska vi inte ens nämna.
Kanske anas dock en skymt till självinsikt hos Selander och Lundin. Att monarki och demokrati ska behöva samspela måste rimligen ses som en antydan till att de två står i motsats till varandra.
Och precis så är det – att ett offentligt ämbete går i arv kan aldrig vara demokratiskt. Att vi har en demokratiminister som inser detta ska ses som ett sundhetstecken. Sedan kan Selander och Lundin vrida på orden precis så mycket de vill.

Benny Lindholm
vice ordförande i Liberala studenter, Uppsala