Ingen som bor Uppsala har kunnat undgå den storskaliga ombyggnationen vid stadens centralstation. Fortfarande fladdrar några byggpressningar i januarivinden på de stora moderna byggnaderna, men år av arbete närmar sig nu färdigt resultat och fast form.
Uppgången till tågperrongerna är nu färdigbygd. Grå betong är det genomgående temat i det offentlig rum som kommer bli en del av vardagen för många Uppsalabor som dagligen passerar här. När det är nybyggt lägger vi märke till hur det ser ut. Kanske tycker somliga att det är snyggt och fräscht och andra att det är fult, men snart kommer vi inte alls lägga märke till hur det ser ut. Vi kommer att vänja oss och den nya miljön blir en del i vardagen.
Frågan är om det också innebär att vi inte påverkas av denna miljö? Spelar det någon roll hur det offentliga rummet är utformat?

Den nya uppgången i den södra änden av perrongerna är av grå betong med häftigt lysande hissar i glas i stark kontrast till husen på andra sidan vägen. Där ligger nämligen Piaonofabriken Nylund & Son tillsammans med några andra äldre hus i en smal remsa mellan den moderna tågstationen och Boländernas industriområde. Några av husen är k-märkta och de ser mer och mer trängda ut av de storslagna byggsatsningarna runt centralstationen och spåret.

Där, precis bakom de hus man ser från vägen, ligger ett halvt om halvt undangömt hus som antagligen kunde ha varit k-märkt. Det är i tegel och putsat, med stora fönster och lin och halm i väggarna. Med marmortrappor och många rum som länge har gapat tomma. Nu under vintern har man börjat riva huset. Enligt Relita Skadeservice är det HSB som äger huset och som har bestämt att det ska rivas.
Sanningen är att det inte är någon ekonomi i att bevara gamla fina hus. Göran Gudmundsson som driver Centrum för byggnadsvård i Gysinge sa i sitt sommarprogram i P1 att det är ett vanligt kommunbeteende att låta gamla hus som borde ha varit k-märkta stå och förfalla, för att sedan riva huset när det blivit tillräckligt nedgånget för att bli kallat ödehus eller ruckel.

Troligen har alla Uppsalas graffitimålare varit inne i huset och målat. Här finns tags och ord ovanpå varandra i ett enda stort osammanhängande väggmönster, där olika stilar blandas med varandra. Huset har kanske varit ett alternativ till Uppsalas så kallade lagliga vägg och som det numera inte finns så mycket kvar av.
Man kan kalla det vandalism eller konst, men faktum kvarstår: Här finns en konstnärlig förmåga som har övats upp. Har inte mycket av den moderna konsten betraktats som fel innan den har blivit rätt och släppts in i salongerna?

Alla som har varit på besök i Berlin kan lätt konstatera att man i Sverige inte har någon vidare modern syn på gatukonst. Kanske är det bare en tidsfråga, kanske handlar det bara om en generationsväxling för att det ska ske en förändring i det synsätt som råder i dag. Konst eller skadegörelse, vad man nu anser om måleriet i huset i Uppsala, har graffittimålarna nu ersatts av ett rivningsföretag som sysslar med ”skadeservice”. Ett företag som förstör ett hus och får betalt för det. Vilket man på ett sätt kan förstå, samtidigt som det känns väldigt motsägelsefullt och väldigt typiskt för vår tid.

I vår tid innebär framtiden att bygga nytt, inte att bevara och ta hand om det vi har. Även om det i vårt samhälle mer och mer har erkänts att bevarande är den hållbara vägen, är det fortfarande inte den vägen som i allmänhet efterlevs. Bevarande är fortfarande bara ett alternativ. För i den här delen av världen lönar det sig inte att bevara det gamla.
I skuggan av nybyggnationer och betong finns gamla hus som rivs. Mängder av fullt fungerande material som är rena hantverket, körs till tippen. Marken plattas till och det byggs nytt innan året är slut. Nya fräscha bostäder med ett bra läge, gångavstånd till stationen, gymmet och matbutiken. Mer fräscha bostadsrätter åt folket.
Vad mer kan man önska?

Felicia Sjögren
Uppsala