Lodjuret var allmänt förekommande i Uppland (och resten av landet undantaget Lappland och Norrbotten) under tidigt 1800-tal. Från mitten av 1800-talet minskade antalet djur snabbt till följd av jakt. Lon var mer eller mindre försvunnen kring år 1900.
Vid fridlysningen 1927 fanns i hela riket endast en spillra kvar. Därefter ökade antalet lodjur långsamt och 1943 tilläts återigen jakt på lo. 1950 beräknades antalet djur i hela Sverige till 175 och beräkningar på 1970-talet visade på en stam på mellan 500 och 1 200 djur. Den senare siffran var tyvärr felaktig och för hög, vilket Jägare­förbundets egen avskjutningsstatistik visade på.
Efter diverse inskränkningar i jakten under ett antal år fredades återigen lodjuret 1991. I mitten av 1990-talet uppskattades antalt djur till 700. Förra året beräknades stammen uppgå till mellan 1 200 och 1 350 djur.
Stammen växte explosionsartat från mitten på 1980-talet och nådde, för sin egen skull, osunda nivåer på 90-talet. Orsaken till ökningen är flera men avsaknad av större rovdjur, kraftigt minskad rävstam på grund av skabb och ett mildare vinterklimat är faktorer som har spelat in.

Svenska jägareförbundets avskjutningsstatistik visar en ”ruggig” utveckling där antalet fällda rådjur steg från runt 100 000 djur 1980 till nästan 400 000 djur i början på 1990-talet! Eftersom lodjuret fredades 1991 samtidigt som rådjurspopulationen nådde en topp var förutsättningarna för en snabbt återhämtande lodjursstam optimala.
Den del av befolkningen som anser att lodjuren är på tok för många hänvisar ofta till rådjurets ”katastrofala” minskning. Och där måste man ju ge dem rätt.

Rådjuren har minskat från de på tok för höga populationssiffrorna på 1990-talet till mer normala nivåer på 2000-talet. Det är ju självklart att rådjur som har funnits i överflöd snabbt har blivit ett favoritbyte för lodjuret och att rådjursstammen därmed minskar i takt med att vi får en ökad lodjursstam.
Det är sant att vi har färre rådjur nu än i början på 1990-talet, men man är ute och cyklar om man använder dessa siffror för att motivera en ökad avskjutning av lo! Fortfarande har vi, trots den ökade rovdjursstammen, en större rådjursstam i dag än före 1980.

Samtidigt som rådjursstammen har ökat har andra av lodjurets normala bytesarter, som skogshare och skogshöns, minskat. Men deras minskning började innan ökningen av lo och berorpå förändringar i skogsbruk med mera. Att lodjuret genom att ”slå ut” rådjursstammen skulle såga av grenen den sitter på och svälta ihjäl är också ett argument som luftas ibland. Men det är förstås nonsens.
Ett sådant scenario skulle kanske kunna uppträda på geografiskt starkt avgränsade områden, till exempel på öar, men knappast på svenska fastlandet. Både bytesdjuren och lodjur är för rörliga för det.
Vi kommer säkert att se en uppbromsning av antalet lodjur om rådjursstammen fortsätter att minska, men efter en tid så skulle lodjursstammen anpassa sig till situationen, hitta andra födoalternativ. Därefter stabiliseras stammen på en ny lämplig nivå.

Jag är ingen jaktmotståndare. Jag tycker självklart att man ska utnyttja överskottet av ätbart vilt. Men man måste samtidigt rätta mun efter matsäck och inse att tiderna förändras. Vi lever i en demokrati där de som har fått folkets röst vid rättvisa val bestämmer lagar och förordningar. Om då välgrundade beslut fattas om att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar får alla finna sig i det!
Rovdjurens existensberättigande är något som rör alla och inte enbart en mindre exklusiv skara.
Jag är uppvuxen med jägare och jag har själv jägarexamen. En stor del av jägarkåren delar inte åsikten att rovdjuren är för många och håller på att förstöra den biologiska balansen och annat nonsens. Det är tragiskt när jägare med uppenbart rovdjurshat uttalar sina dumma argument utan att den sunt tänkande delen av jägarkåren gör gemensam sak och går till motattack.

Vakna upp rovdjursmotståndare! Rådjuren kommer inte att ta slut. Rovdjuren kommer inte heller att äta upp våra barn. Rovdjurens existens är en förutsättning om man vill uppnå biologisk balans i naturen utan för mycket mänsklig inblandning.

Ulf Karlsson
Uppsala