Jag är en av de fyra anestesi- och operationssjuksköterskor som har lämnat centraloperation på Akademiska sjukhuset för att följa med kirurgen Haile Mahteme till den nyöppnade cancerkliniken på Samariterhemmets sjukhus, Uppsala Cancer Clinic (UCC). Jag har följt rapporteringen om denna nya klinik, senast i UNT i söndags (12/8) där man skyller en del av personalbristen på centraloperation på våra fyra uppsägningar.
Verksamhetschefen Rainer Dörenberg sade i artikeln ”får man ett bättre erbjudande från en privat klinik så tar man det. Det går inte att förneka att så är fallet”. Uttalandet fick mig att skriva denna insändare.
De fyra anestesi- och operationssjuksköterskor som har lämnat centraloperation för att gå till UCC är en liten del av de 22—24 anestesi- och operationssjuksköterskor som sedan årsskiftet har slutat på centraloperation.
Har någon frågat dem varför?
Det verkar inte finnas något intresse av att ta reda på varför personalen inte vill vara kvar. I stället för att försöka behålla inskolad och kompetent personal låter man dem gå och skolar in ny personal. Detta är både tidskrävande och kostsamt, men det händer om och om igen. Dörenberg skyller personalflykten på andra, men vilket är hans eget ansvar?
2006 blev jag involverad på heltid i en ny verksamhet på Centraloperation, där Haile Mahteme hade infört en lovande operationsmetod för spridd cancer i buken, ingrepp som kunde vara mycket omfattande och tidskrävande. Inte sällan tog dessa operationer tio timmar eller mer. Av arbetsmiljömässiga och logistiska skäl bildades därför ett specifikt team för dessa operationer. Vi var en anestesisjuksköterska, en operationssjuksköterska (jag) och två undersköterskor, och senare ytterligare några till. Vi genomförde flera hundra operationer med Mahteme. Vi arbetade under hela operationen oavsett längden på den för att undvika överrapporteringar, hålla kontinuitet och behålla en hög patientsäkerhet.
Med vår dåvarande vårdenhetschef införde vi även perioperativ vård (samtal inför och efter operationen) med alla våra patienter. Detta är något som kan förkorta den postoperativa vårdtiden. Samtalen var mycket uppskattade av patienterna.
2009 blev Rainer Dörenberg t f verksamhetschef på centraloperation. Plötsligt fick inga pre- och postoperativa samtal med patienterna utföras längre och vi fick heller inte arbeta våra långa operationspass. I stället skulle fler personer vara inblandade i de komplexa operationerna.
Varför dessa beslut? Ett missnöje infann sig.
Den anestesisjuksköterska som varit med från start sade upp sig och började på annan avdelning. Jag blev föräldraledig och fick höra på omvägar om allt som försämrades för vårt team, och för patienter och kirurg.
De senaste åren har jag varit forskningsledig. Jag disputerade i december förra året. Ett halvår innan dess pratade jag med divisionschefen på kirurgdivisionen om framtiden för oss disputerande sjuksköterskor.
Jag uttryckte ett intresse för att få arbeta som en ”vårdutvecklingsresurs” för alla operationssjuksköterskor på sjukhuset. Det var dock inte intressant, eftersom han inte ville ”dela med sig av oss” till andra divisioner. Han ville att man som disputerad sjuksköterska skulle återgå till sin avdelning för att mestadels arbeta kliniskt och bara till viss del arbeta med forskning och utveckling.
När Rainer Dörenberg senare ”erbjöd” mig 60-75 procent klinisk tjänstgöring kunde jag inte gå tillbaka till min tjänst på centraloperation. Med den personalbrist och den arbetsbörda som råder skulle all annan sysselsättning än den rent kliniska bli bortprioriterad.
På UCC ser jag en möjlighet att få arbeta som den omvårdande operationssjuksköterska jag är utbildad till. Dessutom kommer jag även att kunna fortsätta med forskning och utveckling.
Sara Näslund Andréasson
operationssjuksköterska, med dr