KOMMENTAR till Erik Anderssons insändare 23/2.
Nej, Erik Andersson, ingen som möter ungdomar i sin yrkesroll har det ansvar för deras sociala skolning och uppfostran, som föräldrar eller förmyndare har. Hela familjens inställning till och framför allt deltagande i lärandet är avgörande för ett växande, mognande psyke.

Föräldrar som slutar läsa med sina barn när barnen blir läskunniga, överger läsupplevelsens betydelse och därmed barnets fortsatta positiva syn på läsande. Om inte det här längre är viktigt för pappa och mamma, då är det inte viktigt för mig heller, tänker barnet. Detta är inlärningspsykologi.
Skolan är initiellt ett ”hot” mot den dyra trygghet som vi ägnar de första åren av våra liv att bygga upp. Ingen seriöst utbildad inlärningspsykolog skulle för ett ögonblick hävda att den pusselbit i uppbyggandet av en människas förståelse för lärandets livslånga värde som vilar på en plattform av familjens gemensamma attityd, kan ersättas av en pedagog — inte ens av en pedagog av största kaliber.

Det vi i Sverige har sett över snart 30 år är skolväsendets kvalificerade såväl som tafatta försök att anpassa sig till en föränderlig värld, för att möta sitt verksamhetsområdes behov. Det är inte endast svensk pedagogik som haltar här; föräldrar med expertåsikter om hur skolundervisning och pedagogik ska bedrivas är ungefär lika självkritiska och samarbetsvilliga som när de läxar upp en rörmokare.
Mest skrämmande är inte SVT:s vidriga tendens att förvandla barns olycka till underhållning i tv-serien Klass 9 A, utan föräldrarnas växande obenägenhet att knacka på sina barns rum och tillbringa tid med dem.

Jonas Wik
specialpedagog, Uppsala