GENMÄLE på Carl Lindbergs svar 22/2.

SKOLAN. Det var trevligt med en replik på min kommentar till Carl Lindbergs första inlägg i skolfrågan. Jag kan ju inte riktigt påstå att jag känner mig tyngd av statistiken eftersom statistik, som vi alla vet, är ett ganska trubbigt verktyg som inte alltid tar hänsyn till påverkande, närliggande realiteter och som därför inte heller alltid ger rättvisande bilder.
Jag är även den förste att vurma för lärarutbildning, men vill samtidigt påpeka att inget examensbevis i världen talar om hur skicklig yrkesutövare en lärare är.
Och ja, det gäller även läkare, barnmorskor och elektriker.

Självfallet vore det önskvärt att såväl kommunala skolor som friskolor uppnår 100 procent vad gäller lärare med pedagogisk högskoleutbildning, vilket jag också hoppas är deras strävan. Vad gäller segregationen i samhället tror jag knappast
att endast friskolornas framfart kan skyllas för den.
Beträffande frågan om varför så många väljer friskolor framför kommunala använder Lindberg Livets Ords skola som exempel, vilket jag tycker är ganska missvisande. Vi är ju trots allt ganska många som inte väljer utifrån en religiös inriktning, men det är klart, då blir det ju genast mycket svårare att förklara.

Själv växte jag upp under den tid när friskolor inte fanns och redan då valde föräldrar skola. Dock var möjligheten mer begränsad eftersom endast de kommunala skolorna var tillgängliga och någon mångfald inte fanns. Detta hindrade dock inte aktiva föräldrar från att välja och även flytta för att få sina barn i de mest attraktiva skolorna. Problemet är ingalunda nytt.
Den stora skilland mellan Lindbergs och mina åsikter är att jag lever mitt i skolverkligheten, medan Lindberg tillägnar sig den via Skolverkets rapport. Allt är inte svart eller vitt, teori går inte alltid att omsätta i realitet. Jag värnar om valfriheten och jag anser att jag själv är den som är bäst skickad att avgöra vad som gagnar mina barn.