KOMMENTAR till Erika Åkerfeldts och Lena Pedersens insändare 8/2 respektive 9/2.

SKOLAN. I UNT:s reportage och insändare jämförs ofta kommunala och fristående skolor. Det är därför angeläget att kunna få en så rättvisande bild som möjligt av vissa betydelsefulla fakta. En sådan möjlighet erbjuds av Skolverkets läges­bedömning 2009. Det är den senaste rapporten om tillståndet i skolan i Sverige, som tyvärr ännu är alltför lite känd. Där finns en del jämförelser som jag är övertygad om att också Erika Åkerfeldt och Lena Pedersen skulle ha nytta av att känna till.

Om förskolor sägs att "Det finns skillnader mellan kommunala och enskilda förskolor vad gäller flera kvalitetsfaktorer som över tid har förstärkts. I kommunala förskolor hade 55 procent av personalen pedagogisk högskoleutbildning mot 43 procent i enskilda förskolor. Skillnaden har förstärkts över tid. Medan utbildningsnivån varit i stort sett oförändrad i de kommunala förskolorna har den sjunkit i enskilda förskolor i takt med att de har blivit fler. Personalens utbildningsnivå i enskilda förskolor ökade dock något mellan 2007 och 2008."
Om barngruppernas storlek sägs att de "i genomsnitt är något större i de enskilda förskolorna än i de kommunala och personaltätheten är lägre. Skillnaden mellan enskilda och kommunala förskolor har förstärkts även när det gäller barngruppsstorlekarna."

På grundskoleområdet konstateras att "andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen är 66,9 procent för fristående grundskolor och 86,6 procent för kommunala grundskolor." och att "andelen lärare per hundra elever är 7,6 för fristående grundskolor respektive 8,4 för kommunala grundskolor."
Vad gäller den så viktiga men kostsamma biblioteksfunktionen sägs att "i de fristående skolorna hade 33 procent tillgång till eget eller annat bibliotek medan motsvarande andel för de kommunala enheterna var 77 procent." Det handlar sammantaget således om mycket stora kvalitetsskillnader.

Gymnasieskolorna visar ett liknande mönster. Kommunala skolor har högre andel lärare med pedagogisk högskoleexamen (78 procent) än fristående skolor (55 procent). Vidare sägs att "i fristående skolor är det 900 elever per studie- och yrkesvägledare medan det i kommunala skolor är 400 elever". Det sägs också att de fristående skolorna i genomsnitt har lägre kostnader per elev för undervisning, elevvård, lokaler och ledning. Även här således mycket stora kvalitetsskillnader.
För både grundskolan och gymnasieskolan gäller att "de fristående skolhuvudmännen har i mycket lägre utsträckning än kommunala huvudmän tagit del av de statliga satsningarna inom Lärarlyftet och andra statliga utvecklingsmedel." Hur påverkar det den framtida kvalitetsutvecklingen?

Utbildningsbolagen har vunnit terräng även i förskolan. "Bolagsdrivna förskolor har gått om föräldrakooperativen, som den vanligaste enskilda driftsformen. 42 procent av barnen i enskilda förskolor går i en bolagsdriven förskola." För en så stor andel av förskolorna har nu vinstmotivet blivit den viktigaste drivkraften för verksamheten.
Det är mycket lönsamt att starta och driva fristående grundskolor. Hur ska man annars förklara att antalet fristående grundskolor har mer än fördubblats på tio år, från 331 till 677 och att antalet elever har mer än fyrdubblats från omkring 20 000 elever till 89 000 elever mellan 1995 och 2009. Lönsamheten i gymnasieskolor är uppenbarligen minst lika hög.
Antalet ansökningar 2009 uppgick till 279 skolor och inklusive ansökan om att bredda verksamheten var antalet 1 100. Det är fler än någonsin tidigare.
Lönsamhet visas också tydligt av "att de privata företagen inom skola visar mycket god avkastning på det totala kapitalet. Avkastningen år 2007 låg på över 16 procent för utbildningsföretagen att jämföras med den genomsnittliga avkastningen för samtliga privata företag (utom finansiella) som låg på 10 procent. Denna avkastning skulle göra betydligt större nytta för våra barn och ungdomars utbildning om den inte hamnade hos utbildnings­företagens ägare.

Ovanstående statistik är tagen direkt ur den mest vederhäftiga rapport som finns att tillgå över tillståndet i den svenska skolan. Den borde leda till seriösa reflexioner hos dem som, utan att vara förblindade av privatiseringsiver, funderar över om ytterligare privatisering av skolväsendet verkligen är den väg vi ska gå om vi ska kunna öka kvaliteten i skolan.