Det är lika vanligt att kvinnor misshandlar män som att män misshandlar kvinnor, men Uppsala lägger 16 gånger mer resurser på våld mot kvinnor än mot män och barn.
Internationell forskning visar att våld i nära relation är jämnt fördelad, både kvinnor och män slår alltså lika mycket och våldet är lika grovt. Då frågar man sig varför inte båda könen får lika mycket hjälp?

I Uppsala kommun delar nämnden för vuxna med funktionshinder ut föreningsbidrag på 1 miljon kronor till Uppsala kvinnojour. Uppsala mansjour erhåller 50 000 kronor. Dessutom har kommunen en egen kvinnojour som kostar över 6 miljoner kronor per år. Totalt satsar kommunen över 8 miljoner på våld mot kvinnor, medan våld mot män alltså bara får 50 000 kronor. Våldet mot barnen nämns över huvud taget inte.
På akutmottagningen finns kvinnojouren dygnet runt medan mansjouren inte får närvara. Då visar ändå akutens egen statistik att män är de som blir överlägset mest utsatta för våld. Landstinget har också ett nationellt kvinnocentrum som endast riktar sig till kvinnor.
Nu vill dessutom kommunens tjänstemän dela ut ytterligare drygt 3 miljoner för att samordna verksamheten för mäns våld mot kvinnor.
Mansjouren är inte tillfrågad.

Självklart ska mäns våld mot kvinnor motarbetas. Det är lika självklart som att kvinnors våld mot män ska motarbetas och våld mot barn, ja allt våld ska motarbetas. Men om bara en typ av våld får finansiering så blir det självklart svårt att åstadkomma något på de andra områdena.
Mera rimligt är väl att undersöka hur vanliga de olika typerna av våld är och hur detta kan motarbetas. Inte bara att fördomsfullt utgå från att verkligheten ser ut på ett sätt som den inte gör.

Häromdagen berättade Mansmottagningen mot våld om sitt arbete i Radio Uppland. Detta är ytterligare en förening som får pengar för att hantera mäns våld mot kvinnor. Men här tar de emot de män som slår kvinnor.
Mina tankar gick då direkt till de män som kommit till oss och med tårar i ögonen och med förtvivlad röst berättar om hur deras kvinnor behandlar dem. Det är hot om att de aldrig ska få se sina barn, trakasserier om hur dåliga de är, samt sparkar och slag. Vi får även höra att barnen också blir slagna och ser när de blir slagna. En del berättar även att de haft kontakt med polisen och socialtjänsten men blivit bemötta med skepsis och anmälan om hot har bemötts med ”vi lägger oss inte i vårdnadstvister”.

Det är otroligt frustrerande att möta dessa män eftersom vi inte kan göra mycket annat än att lyssna och försöka få dem att hitta en lösning. De vet oftast den bästa lösningen, det vill säga att separera men är livrädda för att de då ska helt ska förlora kontakten med sina barn. Barnen kommer då att helt vara i moderns våld och de är rädda för att de ska råka illa ut om de som pappor inte är där och kan skydda dem.
Vart kan vi hänvisa dem?
Vi känner inte till någonstans dit de kan vända sig för att få skydd tillsammans med sina barn mot dessa våldsverkare. Mansjouren får inte pengar som räcker till det och även om vi söker samarbetspartner i frågan så har vi ännu inte hittat någon.

Nu tror säkert många att detta inte är något stort problem. Under januari 2011 har mansjouren tagit emot sju stycken som blivit fysiskt misshandlade av sina kvinnor, psykisk misshandel är också vanligt förekommande. De som blivit misshandlade av myndigheter i samband med separationer är långt mycket större. De män som råkat ut för detta verkar inte ha några rättigheter. De får skylla sig själva.
Uppsala mansjour använder sina små resurser till att försöka hjälpa de män, kvinnor och barn som råkat illa ut och att arbeta förebyggande med seminarier. På vilket sätt arbetar kvinnojouren och den kommunala organisationen Siri förebyggande?

Mats Lind
tillträdande ordförande Uppsala mansjour