SAMHÄLLETS VÄRDEGRUND. Även om människosynen blivit bättre genom åren lyfter Bength Gustafson upp en viktig fråga, den om en gemensam värdegrund i samhället. Dock uppstår en del frågor kring resonemangen i den debatt som nu pågår i UNT. Om vi bortser från den filosofiska frågan vad som är absolut objektivt, undrar man vilken gud Gustafson anser ska tillåtas formulera den moraliska värdegrunden: Oden, Allah, Jahve, Brahma, Ra, Jupiter eller kanske Zeus?

Det är av praktiska skäl även intressant att få reda på hur bestämmelserna kommer att förmedlas av den gudom som slutligen får äran. På grund av problem med översättningar från originalspråk samt flertalet olika tolkningar av religiösa texter blir det svårt att utgå från dessa.
Vi får i alla fall hoppas att värdegrunden inte härrör ur Gamla testamentet som är en rätt blodig läsning och med en otäck människosyn. Nya testamentet å andra sidan verkar svårtolkat. Det vittnar de olika inriktningarna inom den kristna kyrkan om. Bibeln som källa fungerar därmed inte särskild väl.

Gustafson gör även en koppling mellan samarbetsförmåga och förintelsen under Andra världskriget. Lösningen är knappast att förbjuda samarbete. Dessutom kan påpekas att Hitler gick i en katolsk skola och sjöng i kyrkokören. Naturligtvis var det inte därför som han senare begick sina ohyggliga gärningar, men inte heller på grund av evolutionen som är ett vedertaget faktum.
Jag vill poängtera att det naturliga urvalet gagnar de efter omgivningen bäst anpassade individerna, inte de starkaste. Denna missuppfattning är vanlig hos både troende och ateister. Somliga människor kommer alltid ha en fördel över andra genom att vara klokare, vackrare, snällare, händigare, roligare, kortare, längre eller vad som för stunden uppskattas. Det kan alltså vara en finlemmad och skarpsinnig person som drar det längst strået.

Johan Karlssons (10/11) poäng är att moral och altruism utvecklades genom ett naturligt urval långt innan religionerna uppstod. Därmed är det fullt möjligt att upprätta en värdegrund utan övernaturliga inslag. Han berör även dilemmat huruvida en troendes gärningar är genuina eller endast inställsam teater inför dennes gud.
Det är olyckligt om Gustafson känner sig sårad av Karlsson ord, men till dess att någon guds existens bevisas så måste vi förhålla oss till gudomar som vidskepelse. Intressant är dock att det fortfarande är så känsligt att få sin tro ifrågasatt när de stödjande bevisen är få, om ens några.
Slutligen är sekularisering av godo och paradoxalt nog är en sekulariserad stat en nödvändighet för religionsfrihet. Sekularisering innebär att förnuft råder i stället för tro, och det är tack vare förnuftet vi har det bättre än någonsin.

Kim Hedin
Uppsala