Vad får vargstammen kosta det svenska samhället?
Under 1900-talets första hälft lyckades invånarna i Sverige genom jakt reducera den svenska vargstammen till några få individer. Myndigheterna såg då en stor nytta i detta och betalade skottpengar för avlivade vargar. Den invandring som skedde från Finland togs då, liksom nu, effektivt om hand av de renägande samerna.
De svenska vargarna är genetiskt lika de norska, finska, ryska och baltiska vargarna. Vargen i Norden är inte, och har aldrig varit, utrotningshotad.

Vi har i Sverige i dag en politisk enighet om att vi ska bära en begränsad vargstam och att denna ska förvaltas genom licensjakt och genetisk påspädning utifrån genom utsättning av vargvalpar på lämpliga ställen.
Tyvärr är vargstammen i dag i stort sett begränsad till ett område som utgör delar av Värmland, Dalarna, Dalsland, Uppland och Västmanland.
Nyttan av denna vargstam borde specificeras bättre och kommuniceras med dem som berörs. I flera medier har människor i insändare frågan efter nyttan med vargstammen. Några positiva effekter på övrig fauna har de boende i området inte kunnat notera.
Det är därför rimligt att förespråkarna för ökade rovdjurspopulationer detaljerat redogör för nyttan med en ökad vargstam för dem som i dag bär kostnaderna för vargstammen.

Myndighetskostnaderna för vargstammen måste redovisas öppet. När hela delegationer av polis och andra tjänstemän infinner sig vid rapporterade vargar som har avlivats enligt gällande skyddsjaktsregler, uppstår stora kostnader för samhället. När vargvalpar ska sättas ut ligger den beräknade kostnaden mellan 700 000 kronor och 900 000 kronor per valp.
När klövviltstammarna reduceras på grund av vargen (och även lodjur) bortfaller en viktig del av den förnyelsebara resurs som viltbruket innebär. Det vill säga, det blir kostnader för samhället.
När de jaktbara stammarna av klövvilt reduceras så kommer även intäktsmöjligheterna för markägarna i form av jaktarrenden att minska. Hur mycket?

De ökade rovdjursstammarna orsakar alltså samhället stora kostnader. Det är inte mer än rätt att dessa kostnader utreds liksom att nyttan av rovdjurspopulationerna också utreds.
Oavsett om man som medborgare är för eller emot ökade rovdjursstammar är det rimligt att konsekvenserna redovisas så att medborgarna kan ta ställning inte bara mot känslomässiga uppfattningar utan även mot faktabaserad bakgrund. Det kan ju finnas andra angelägna frågor i samhället som är i behov av dessa resurser.

Olof Z Haeggström
Balingsta