NATURVÅRD. Kommentar till Björn Wollentz insändare 10/1.
Jag blir så ledsen när jag ser bilderna från Sandviks­åsen. Hur kan man sköta ett naturskyddsområde så illa? Hur ska vi kunna motivera våra barn att vara rädda om naturen när de ser detta? Och hur ska de vilja lära sig något om historia när vi sköter fornminnen på det viset?

Jag önskar att jag kunde dela med mig av den känsla av total stillhet och frihet som kan infinna sig i naturen. När hästen Strimma tuggar förnöjt på sitt hö och vi är betraktade av ett gäng småfåglar som tycker att vi stör. När vi har ett lagom tungt lass, ger jag Strimma tecken att det är dags. Hon spänner musklerna och vi är i väg!
Där vi körde vindfällen i höstas syns knappt att spår efter framdragningen. Varför använder man sig inte av naturkrafter som en häst i ett känsligt naturskyddsområde som Sandviksåsen? Det blir allt vanligare att kommuner använder hästkraft. Kanske är det dags för länstyrelsen att också vidga sina vyer?

Maria Dahlén
Fjärdhundra