Strax efter klockan 07, torsdagsmorgonen den 9 maj 2002, ska en städerska ha lämnat Saluhallen. Hon ska varken ha sett, hört eller känt något särskilt. Men bara en dryg timme senare, klockan 8.08 närmare bestämt, noterade förbipasserande hur tjock, svart rök fullkomligt vällde ut från den östra delen av byggnaden. Räddningstjänsten larmades och nästan samtliga brandstationer både i och utanför Uppsala fick rycka ut.

När de första brandstyrkorna anlände till platsen härjade elden i restaurangen på övervåningen och fick sedan fäste i bland annat de stora öppna takstolarna. Eftersom att nästan hela byggnaden, förutom ytterväggarna, bestod av trä spred sig branden snabbt och till slut rasade taket in.

Rökutvecklingen syntes över hela Uppsala. Kvarteren runt S:t Eriks torg spärrades av och man såg knappt domkyrkotornen genom all rök. Den kraftiga och tjocka röken vällde åt sydväst, just mot Domkyrkan, under den där Kristi himmelsfärdsmorgonen. Trots röken kunde högmässan hållas klockan 11, dock under skärpt bevakning från räddningstjänsten både inne i kyrkan och uppe i tornen. Brandlukten ska också ha känts inne i kyrkosalen.

Artikelbild

| Rökfyllt. Större delen av området kring Saluhallen var rökfyllt. Många beskådade branden.

Många Uppsalabor samlades runt brandplatsen. Nyfikenhet blandades med sorg och många hade kommit för att få en egen bild av förödelsen. Men de flesta var överens om en sak: "Ett Uppsala utan Saluhallen? Nej, det går inte". Redan i slutet av maj fattade sedan fastighetsägaren, efter en överenskommelse med försäkringsbolaget, att Saluhallen skulle återuppbyggas.

Varför det började att brinna gick aldrig riktigt att klarlägga. Under många månader (samtidigt som det diskuterades om Saluhallen inte skulle bli nya Musikens hus och en ny saluhall kunde byggas på Vaksala torg) pågick en omfattande brandutredning. Elfel och vårdslöshet nämndes, samt att branden kunde ha varit anlagd. Det fanns många frågetecken i utredningen, men väldigt få svar.

Saluhallen har en lång historia. Det var köttförsäljarna på S:t Eriks torg som i början av 1900-talet ville att Saluhallen skulle byggas. För att klara av nya förordningar om att produkterna behövde skyddas från bland annat föroreningar och solhetta behövde de undslippa de allmänna saluplatserna, alltså torgen. Uppsala stad hörsammade till slut kraven och 1909 stod byggnaden färdig. Inne i hallen fanns då 60 stycken salustånd upplysta av fyra koltrådslampor.

Saluhallen har genom åren fått utstå både hyllningar och kritik. "Fläskbasilikan" kallades den i början av 1910-talet av de som ansåg att byggnaden inte alls passade in i Uppsalas arkitektur. På 1940-talet kritiserades livsmedelshanteringen av hälsovårdsnämnden och konkurrensen från den moderniserade livsmedelsbranschen växte. Men hallen överlevde, trots att handlarna bara blev färre och färre. Fram på 1970-talet fanns det bara fem handlare kvar och samtidigt rasade en debatt om vad man egentligen ska med hallen till. Skulle den omvandlas till konsthall, danspalats eller ungdomsgård? Ett annat alternativ som dryftades var att jämna hela bygget med marken och bygga en park. I över tio år diskuterades argumenten för och emot. År 1982 beslutades att ett byggbolag fick köpa Saluhallen från den tidigare ägaren, Uppsala kommun, med löfte om att rusta upp hallen rejält.

Artikelbild

Förstasida. Nyheten om branden präglade UNT:s förstasida den 10 maj 2002.

Saluhallen blev då främst en inspirationsplats för mat och råvaror, där maten förknippades med kvalitet, men också med höga priser. Men kritiken upphörde inte, vissa menade att hallen nu var för klinisk och för ren. Men hallen överlevde det också, för Saluhallen ser ut att kunna överleva det mesta.