På sitt kontor har Henrik Dorsin skinnsoffor och en hel vägg full av dvd-filmer. Det är arbetsbibliotek, för någon som hämtar inspiration från gamla klassiker som inte brukar ingå i streamingtjänsternas utbud. Vid det här laget har Henrik Dorsin dessutom själv inrättat sig i den svenska humortraditionen. Både solokvist och med humorgruppen Grotesco är han en aktör som folk känner till och som ständigt tycks vara aktuell i ett eller annat.

Just nu i operetten ”Glada änkan” på Kungliga Operan, och med politisk satir i Grotescos tredje säsong på SVT. Snart har också ”Solsidan”-filmen premiär där han gör sin paradroll som den enerverande grannen Ove Sundberg. I januari går musikalen ”Gentlemannen” upp på Oscarsteatern i Stockholm, med Henrik i inte mindre än åtta roller. Så nog har han lite att stå i.

Allt Henrik Dorsin gör verkar dessutom följas av stående ovationer från både kritiker och publik. Det måste vara härligt. Eller?

Artikelbild

| Filmsamling. På sitt kontor har Henrik Dorsin skinnsoffor och arbetsbibliotek som består av en hel vägg full av dvd-filmer.

– Jag är väldigt glad. Men min oroliga natur gör att jag väntar på att det ska gå åt helskotta.

För att gardera sig lägger han ribban högt för sig själv. Oavsett arbetsbelastning satsar han på koncentration och hög ambitionsnivå i varje projekt.

– Eftersom jag är oerhört självkritisk vill jag kunna säga att jag gjorde allt utifrån min förmåga för att det skulle bli så bra som möjligt. Tycker folk att det är dåligt så kan jag svara: Jag gjorde så gott jag kunde.

Han gick manusutbildningen på Institutet för högre TV-utbildning i Göteborg i början av 2000-talet, men hans tidiga bakgrund är inom amatörteatern. En eldsjäl på kulturförvaltningen i Lidingö kommun såg till att den tonårige Henrik och hans kompisar fick en liten budget för att sätta upp revyer, först för skolan, sedermera för hela kommunen. Redan här föddes ett embryo till Grotesco, eftersom flera av gruppens medlemmar var med i teaterprojekten.

Artikelbild

| Skådespelaren och revyartisten Henrik Dorsin fyller 40 år.

En föreställning kunde spelas 30–40 gånger för publik, vilket blev Henrik Dorsins scenutbildning. Han lärde sig att stå inför publik, och han lärde sig att vara rolig på scen. Publikens skratt gav en bekräftelse som han tidigt började söka.

– Skrattet är ett tveeggat svärd, för ett skratt på fel ställe är enormt obehagligt. Men på rätt ställe, där man har tänkt sig det, är det någonting väldigt fint. Det är en glädjeyttring som skapar positiv energi, säger han.

– För mig har det blivit förknippat med att vara omtyckt. Visserligen fungerar det inte riktigt på det viset, men det sitter ändå där.

På senare år har han fått en mer avslappnad hållning till skrattet. Det känns inte längre lika nödvändigt som kvalitetsstämpel. Numera räcker det med att folk tycker att det han gör är bra, de måste inte skratta rakt ut.

– Det är en förändring som har skett i mig med åren. Jag ska inte säga att jag har blivit allvarligare som person, för jag har blivit mer uppsluppen privat när jakten på skrattet inte är lika viktig längre.

Han ser sig själv som en förlängning av sina gamla idoler, klassiska svenska folkliga humorakter som han såg på tv som barn. Som Galenskaparna, som i sin tur hade inspirerats av Hasse och Tage, som hade tagit intryck av Povel Ramel som var en fortsättning på Karl Gerhard, och så vidare. Det går kanske inte att göra om Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” i dag, men man kan lära sig något av den som kan komma till användning.

Och som sagt, han är inte rädd för att syssla med allvar i framtiden. Kanske i egen regi, för det är också en dröm. Men däremellan spelar han gärna en omgång Ove Sundberg då och då, om det inte blir för tätt mellan vändorna. Att folk ibland hejar på ”Ove” när de ser Henrik Dorsin på gatan kan han leva med. Åtminstone när det sker trevligt.

– Jag tycker inte om när folk brölar, vare sig det är på Djurgården, AIK eller ”ÖÖÖHHH – OVE!!!”. Det är bara ett ohyfsat beteende, som jag ignorerar. Men om någon säger, ”Hej Ove” kan jag svara: ”Ja, hejhej”. (TT)