Björn Skifs är en av landets folkkäraste, och mest långlivade, artister. Han har stått på scen ända sedan hans popband Slam Creepers vann Sveriges Radios Popbandstävling. Det var 51 år sedan. Under åren har han hunnit med exempelvis musikalen ”Spök”, som han skrev med Bengt Palmers och som rönte stor succé på 1980-talet.

I hans mångfacetterade artistliv ingår även tv-serier och ett tiotal filmer som ”Strul”, ”Joker” och ”Drömkåken”. Därtill tusentals framträdanden, ett trettiotal plattor, den internationella dundersuccéen ”Hooked on a feeling” liksom många fler låtar som folk har tagit till sina hjärtan.

Hans snälla ögon glittrar vid tal om låten han är mest stolt över: “Håll mitt hjärta”, som låg 142 veckor på Svensktoppen.

Artikelbild

| Björn Skifs har stått på scen ända sedan hans popband Slam Creepers vann Sveriges Radios Popbandstävling för 51 år sedan. Under åren har han hunnit med musikaler, tv-serier, filmer, ett trettiotal plattor och tusentals framträdanden.

– Låten har visat sig betyda mycket för folk, som vill ha den både till bröllop och begravning, säger han hemma i sitt bondkök i Haninge.

Kärleken från folk möter han inte bara när han står på scen, framhåller han. Folk kommer fram på stan för en trevlig pratstund. Varför all denna kärlek kan han bara spekulera i.

– Antagligen som tack för lång och trogen tjänst. Det kan också bero på att jag är rätt vanlig i min musiksmak.

Älskar du din publik tillbaka?

Artikelbild

| ”Scenskräcken har inte blivit bättre med tiden. Från lunch och framåt, om jag uppträder på kvällen, ska man inte räkna med mig. Det är mycket konstigt att det behöver vara så”, säger Björn Skifs.

– Ja, det måste jag säga att jag gör. Annars har man inte på scen att göra. Att kunna beröra och engagera folk är det bästa jag vet. Det ger en sådan lycka och fröjd, klart att jag älskar min publik!

Men artistbanan hade nog aldrig blivit av, om han hade följt föräldrarnas önskemål.

Artikelbild

| Björn Skifs har upplevt tuffa tider under karriärens långa resa och tagit “timeout” vid ett par tillfällen. ”Ibland kan det vara kämpigt, ibland vill jag inte gå till jobbet”, säger han.

– De hade nog tänkt sig att jag skulle bli tandläkare, advokat eller landshövding… I varje fall “något ordentligt”. Det tog ett tag innan de blev övertygade om att jag hade ett rekorderligt yrke.

Sex år efter sonens artistdebut nalkades detta ögonblick. Föräldrarna åkte från hemmet i Dalarna till Stockholm och satt i publiken i anrika Berns salonger, där Björn stod på scen sida vid sida med namnkunniga Eva Rydberg.

– Det var stort. Där och då märkte jag för första gången att de var stolta över mig. Det var viktigt för mig.

Även förmågan att uppbåda kärlek är sprungen hemifrån, menar han.

– Man tog inte i varandra på den tiden, varken kramar eller pussar var vanliga. Men jag kände mig både sedd och älskad i alla fall.

Buren av publikens kärlek uppträder han ännu, senast med showen “Lite nu och då”. Inte ens en kollaps på scen förra året, med efterföljande sjukskrivning på två veckor, har kvävt hans arbetslust.

– Det har att göra med behovet av att bli sedd, att få vara någon. Det har hållit i sig ända sedan jag uppträdde i skolan. Jag hade inga andra sätt att vara någon – jag var ingen stjärna varken i skolan eller i idrott.

Men artistlivet har sina mörka stunder, medger han.

– Ibland kan det vara kämpigt, ibland vill jag inte gå till jobbet. Och scenskräcken har inte blivit bättre med tiden. Från lunch och framåt, om jag uppträder på kvällen, ska man inte räkna med mig – jag kan bara fixa enkla ärenden. Det är mycket konstigt att det behöver vara så. Men väl på scen är detta det bästa jag vet.

Björn Skifs har även upplevt tuffa tider och tagit “timeout” vid ett par tillfällen.

– Det var deppigt. Jag tänkte lägga av, men mådde inte bättre av det. Mina vänner sa att jag måste upp på scen igen. Det är jag tacksam för. Det deppiga släppte när jag fick nya projekt att hålla på med. Därför fortsätter jag fortfarande, det är av självbevarelsedrift. Jag mår bra av det. (TT)