Sven växte upp på ett medelstort jordbruk i Jumkil, nummer tio av elva barn. Efter sexårig folkskola och fortsättningsskola 1934–35 gick han kurser på Wiks folkhögskola. När Sven var 13 år dog hans mor så han fick sköta hushållet för sin far och sina yngre syskon. Liksom sina bröder jobbade han hemma i jordbruket, och som 15-åring började han även hugga kastved i skogen om vintrarna. Vid 17 års ålder började Sven som skogsarbetare på allmänningen

Den sparsamt utmätta fritid han hade ägnades skidor, fotboll, orientering och skridskoåkning på kvarndammen. Krigsåren innebar att livet till en stor del bestod av inkallelser.

– Jag var ohyggligt rädd när tyskarna gick in i norra Värmland våren 1942. Vi låg i första linjen, och stod uppställda på skolgården i Edsvalla en hel eftermiddag utan att få sitta ned, och väntade på order att få möta tysklarna som gått över gränsen, säger Sven.

Artikelbild

| Från statare till storbonde. Få har lyft så mycket uppländsk lera som Sven Eriksson. Gärdesgården, som han står vid, är på 200 meter, den har han själv varit med och byggt. – Den blev klar i våras och ska hålla i 40 år, lovar han.

När kriget var slut fick han anställning som kördräng och blev 1946 statkarl på Kiplingebergs gods. Därmed kan han räkna sig som en av Sveriges sista statare. Han jobbade sig upp och blev småbrukare på Boröjningen, och 1957 flyttade han till Roteberg. Sven började med ekoodling redan på 50-talet, långt innan ordet var uppfunnet.

– Jag har än i dag en vision om en giftfri värld, utan skövling av regnskogarna och övergrepp mot naturen,

Lärdomarna från åren vid Kiplingeberg tog han med sig, och slutade som storbonde 1980, då han lämnade över gården till sönerna. Och det var nu Sven inledde ”den andliga odlingen” han började skriva. Under åren har det blivit ett 20-tal böcker under pseudonymen ”Nergårds-Sven”, och 500 dikter.

– Sedan jag slutade med bonderiet har jag jobbat för kulturen. Min första dator köpte jag -93, och då blev det fart på skrivandet. Jag skrev till klockan tolv varenda natt, säger Sven, som även har skrivit dagbok de senaste 30 åren.

Artikelbild

– Det är min enda drog! Jag skriver en sida varje dag, säger Sven som sedan avslöjar sitt riktigt stora projekt: Möllerstorps lantbruksmuseum, den sydligaste fäboden i Sverige.

– Ska vi inte ta och åka dit och titta, det är bara nån mil, säger 95-åringen lika frestande som oväntat, och reser sig halvvägs från stolen. Vem skulle kunna säga nej?

Så plötsligt sitter vi i fotograf Olin Dahls bil och rullar fram på slingrande grusvägar intill Bälinge mossar. Sven kommenterar oavbrutet, berättar om bygden, naturen och remarkabla händelser. Vi passerar vällingklockan vid Kiplingeberg, och Sven minns hur statarna samlades under klockan två gånger om dagen för att få sina arbetsuppgifter.

– Här hade vi korna, men nu är det golfbana, säger Sven samtidigt som han noterar att vårbruket är i full gång, och medger att han så här års känner ett sug att komma upp på traktorn. Vi passerar nu en vidsträckt åker, och Sven delger oss hur jordbruksarbete kunde se ut.

– Vi gick ju i blåställ och dammet från åkrarna lade sig mellan skinkorna, samtidigt som man svettades. Det blev som en pasta, och var ett riktigt gissel. För att förebygga detta täljde man sig en ”gångsinka”, en fingergrov, decimeterlång rönngren som man lade mellan skinkorna. Han hängde med under dagen, säger Sven och skrattar belåtet åt våra häpna ansiktsuttryck.

Efter lite diskussioner kör vi resolut ut på en åker för att nå Möllerstorps lantbruksmuseum, som Sven har stora planer på att utvidga till ett kulturcentrum. Under vintern har han och några andra byggt en gärdesgård på 200 meter runt den sydligaste fäboden i Sverige. Ett annat projekt är monumentet över utdikningen av Bälinge mossar, som Sven håller snyggt. Hur orkar han med allt?

– Mycket beror förstås på hälsan, och på när livskontraktet med Vår herre går ut. Men det är en stor konst att vara ung trots att man är gammal!