– Man är lite off, säger Sara Gottenhuber om byn Guptkashi som ligger i delstaten Uttarakhand.

Uttarakhand ligger i norra Indien och gränsar till Nepal och Tibet. Inför resan packade hon både dunjacka och sommarkläder. Det är hon glad för i dag, temperaturen börjar rasa i den lilla indiska byn. Och när det blir kallt ute, blir det också kallt inne.

– Jag saknar dubbel- och trippelglasade fönster, här finns bara myggnät. Så är det nio grader ute är det bara nio grader inne, säger Sara Gottenhuber.

Artikelbild

| Fönstervy. Sara Gottenhuber vaknar upp till vyn av berget Chaumkamba (7138 m) varje morgon.

Tack vare hennes studier i bland annat miljöresursförvaltning tror hon att Guptkashi blev den självklara platsen för organisationen Individuell människohjälp att skicka henne till.

– ATI, organisationen som jag arbetar med här, använder både lokala sätt att arbeta och lokala resurser som silke- och biodlingar för att bevara mångfalden. När jag kommer tillbaka till Sverige vill jag hitta ett jobb som är riktigt meningsfullt, säger Sara Gottenhuber.

Hon har nyligen avslutat sin masterutbildning i hållbar utveckling och drömmer om ett arbete inom miljö- och utvecklingsfrågor. Hon hoppas att praktiken kan hjälpa henne att nå den drömmen.

Sara Gottenhuber har varit på plats i Guptkashi i ungefär två månader. Hon börjar känna av isoleringen i den lilla byn, som endast har en restaurang och få aktiviteter att erbjuda på kvällarna.

Artikelbild

| Himalaya som fond. Sara Gottenhuber, närmast kameran med praktikantkollegan Linn Appelgren samt So Ozaki från den japanska volontärorganisationen JICA.

– Egentligen saknar jag mat mest, främst ost och knäckebröd, säger hon.

Men det hon så här långt främst tar med sig från tiden i Indien är ett nytt perspektiv på saker och ting.

Artikelbild

Sara Gottenhuber.

– Jag får se miljöarbete i praktiken här, och har fått bättre självförtroende. Jag har också fått många nya lärdomar om allt som finns här från seder och bruk till religion, säger Sara Gottenhuber.

Att vara på en så avlägsen plats och se hur man lever i en värld så olik västvärlden får en att förstå sitt eget privilegium, menar hon. De problem som hon hade hemma känns avlägsna, och de problem som uppstår nu är annorlunda.

– En dag tappade jag bort mina hörlurar och det kändes verkligen som att jorden skulle gå under, man får ett helt annat perspektiv på saker, säger hon.

Den största utmaningen i Indien för Sara Gottenhuber är språket. På varje fältbesök har praktikanterna med sig människor från organisationen som hjälper till att tolka.

– De hjälper till så gott de kan, men man får inte alltid ett rakt svar. Därför måste man vara ödmjuk och ta det som det kommer.

Språket kan få henne att känna sig isolerad.

– Kan man inte kommunicera blir man ju ganska utanför, säger hon.

Men isoleringen får henne också att utvecklas mer än om hon hade blivit placerad i en större stad, tror Sara Gottenhuber.

– Man får mer tid för reflektion här, och lär sig att varva ner.

Hon känner också att det är en stor fördel att vara nära naturen. Efter att ha växt upp i Grillby, även där nära naturen och i den friska luften, menar hon att hon inte skulle kunna vara i en större stad lika länge som hon kan vara i Guptkashi.

Hon tror också att hon fått med sig mycket från sina föräldrar.

– De har varit en stor drivkraft i min vilja till att resa, säger hon.

Att Grillby inte är så internationellt tror hon också har gjort att hon vill upptäcka något annat.

– Det är nog inte så många från Grillby som varit i Guptkashi, skrattar hon.

Efter att hon rest hem igen, strax innan jul kommer arbetet med praktiken att fortsätta. Sara Gottenhuber kommer då att föreläsa om sitt arbete i Indien och hoppas då att hon bland annat ska kunna besöka skolor i Enköping.