Här har han sedan många år sin ateljé. I dörren möter gungande reggae som han helst arbetar till varvat med P1. Han är en glad, entusiastisk person som lätt kastar sig mellan de mest skiftande ämnen. Vi vandrar runt och tittar på hans verk, däribland ett rum han kallar sin ”hårddisk”. Där finns flera hundra oavslutade eller nästan avslutade tavlor. Han inspireras av aboriginernas konst, hällristningar och runor, men återkommer gärna till himmel, hav och moln. Han förklarar och berättar, och det märks att han verkligen vill ge mig verktyg för att förstå hans konst.
– Havshorisonten berättar om något okänt där långt borta. Och i himlens blå finns en längtan som jag känner igen mig i.

Arnold växte upp i Stockholm. Men han var alls inget målande underbarn. Inte förrän i 15-årsåldern började han måla, efter en rekreationsvistelse i Tunisien hos sin morbror som var svensk ambassadör i landet.
– Det förändrade mig totalt, från en blyg pojke med dåligt självförtroende till en ung man med självkänsla.
Den första utställningen hade han som 17-åring, på Galleri Sturekatten i Stockholm 1967. Sedan dess har det blivit mängder med utställningar, här i Sverige, i Tyskland, Danmark och Norge. Arnold älskar Norge och väljer gärna motiv från Lofoten. Närmast ställer han ut i Ski utanför Oslo i januari.

Sin hustru Anita, med finländsk bakgrund, träffade han för 39 år sedan. 1974 flyttade paret till Uppsala för att gå psykologlinjen. Senare blev det även KBT och experimentiell psykologi för Arnolds del.
Så småningom bosatte sig paret i Håga, dit många konsthantverkare, musiker och konstnärer handplockades när området var nytt.
– Det var trivsel och sammanhållning från första början, minns Arnold, som tillbringade mycket tid med barnen när de var små. I dag är han en lika närvarande morfar.

Parallellt med målandet har han alltid skrivit, och har publicerat diktsamlingen ”Ensam fisketur”. Efter 20 års arbete hoppas han även kunna ge ut romanen ”I Österled”. 1980 var ett viktigt år i hans liv. En vårdag satt han på Carolina och pluggade, när han lyfte blicken och såg alla bleka studenter med näsorna i böckerna. Utanför sken solen och fåglarna sjöng.
– Plötsligt tänkte jag: Var tog den där unge konstnären vägen?

Så han tog upp konsten igen. I dag har han arbetat som konstnär på heltid i 30 år, varav 20 som landskapsmålare. Arnold har arbetat med begreppet tid, och gjort utställningar och installationer där klockor varit betydelsebärande.
– Man hinner tänka oerhört mycket där man sitter och målar. Att få flow är det eftersträvansvärda. Det är när det plötsligt har gått fyra timmar utan att man riktigt märkt det. Grejen är bara att när man har flow så märker man inte det, skrattar Arnold som liknar konstnärslivet vid en berg- och dalbana.
– Det är förresten hela livet. Tror man något annat när man är 65 år är man dum!

Jag frågar lite försåtligt om han skulle måla bättre eller sämre om han fått konstnärslön? Arnold känner en person som fick det, och hen slutade skapa.
– Själv skulle jag måla minst lika mycket, fast bättre, säger han tvärsäkert, och fortsätter:
– Att göra den stora konsten handlar om tid och pengar. Och alla vet att tid är pengar.
De sista åren har de tre klassiska existentiella frågorna Varthän? Varför? Varifrån? engagerat honom.
– Det är frågor som folk säkert grunnade över redan för 10 000-tals år sedan, och som vi kommer att fortsätta fundera på i all framtid.