– Ta inte av skorna, på det viset håller jag den franska hemkulturen vid liv, är det första hon säger när vi möts.

Coco. Hon har förstås fått frågan tusen gånger tidigare, men den måste ställas. Heter hon så ”på riktigt”, är det ett smeknamn, eller vad?

– Sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1986 heter jag så även officiellt. Men visst, jag fick lägga till det, skrattar hon.

Och skrattet ligger hela tiden på lur hos denna öppna, roliga och livliga kvinna. Hon må vara bara drygt halvannan meter hög men de centimetrarna verkar vara desto mer fulladdade. Hon bjuder hela tiden på anekdoter, associationer och hisnande tankesprång. Underhållande med ett enkelt ord, även här långt från professorsmyten.

Hela hon är internationell. Född i Korea, kom till Sverige som spädbarn till ett par djupt frankofila lärare i Stockholm som när hon var sex år prompt satte henne i en internationell franskspråkig grundskola i Stockholm.

– Mina föräldrar kunde knappt några turistfranska fraser men ville att jag skulle kunna desto mer. Därför vet jag hur svårt det är att inte få tala sitt modersmål. Ofta fattade jag ingenting, all undervisning var på franska.

Det blev dock bättre med tiden. I stort sett sedan hon kom till Uppsala har hon varit språket trogen. Här har hon varit student och doktorand, sedan så småningom som forskare, lärare och sedan 2011 professor med olika uppdrag. Just nu delar hon sin tid mellan forskning, undervisning och att vara dekan för Språkvetenskapliga fakulteten.

– Det var en så otrolig glädje när jag fick professorstjänsten, blev nästan lite rädd för att jag skulle se mallig ut. Men jobbet har betytt så mycket så varför skulle man inte bli glad.

Forskningen kan ju låta lite knappologi när hon berättar att hon studerat typ ett ord i flera år, skillnaden mellan ”plutôt” och ”surtout”, översatt ungefär ”snarare" och ”framförallt”.

– Jo, men det kan vara viktigt i vissa sammanhang att skilja på sådant, hävdar hon bestämt och nämner till exempel ett forskningsprojekt om den europaparlamentariska debatten.

Undervisningen betyder också mycket, att få möta studenterna när de anländer, den första veckan, den första terminen.

– Det gäller att ha en ödmjuk inställning till dem. Och när man sedan handleder examensarbeten imponeras man över hur de har utvecklats.

Trots jobbglädjen finns det förstås mycket annat i hennes liv. Hon blev mamma första gången vid 26 och att Markus, Maria och Mikael betyder oerhört mycket skiner igenom det mesta. Och kärleken:

– Jag är tillsammans med den älskvärdaste professorn vid Uppsala universitet. Det var ett romantisk ögonblick när vi blev installerade vid samma tillfälle, säger hon med en blinkning.

Föremålet i fråga heter Bo och är verksam vid Rudbecklaboratoriet. Hon beskriver deras samvaro som mycket centrerad runt träningen:

– Vi lagar mat, äter och tränar. Törs knappt tänka på hur mycket vi umgås på gymmet, skrattar hon.

De bor dock inte ihop permanent, därav beteckningen halv-sambo.

– Vi lovade våra barn att vi inte skulle bli någon krystad bonusfamilj, så vi umgås mest de veckor jag inte har barnen eller när vi alla är lediga.

Just matlagningen är ett av de största intressena.

– Jag älskar att göra temamiddagar. Sist var det räktema där det ingick en tävling att skala på tid. Jag klarade 63 stycken på sex minuter, ler Coco Norén lyckligt.