När jubilaren växte upp på Bröderna Berwalds väg i Gottsunda på 1980-talet hade han inga planer på att en dag sälja guld- och platinaalbum – eller för den delen uppträda inför fullsatta hus runt om i Sverige.

På den tiden var det i stället idrott som gällde för rockstjärnan.

– Det var en bra uppväxt. Jag hade mycket polare i Uppsala, och det var mycket fotboll och tennis framförallt. Jag tränade fyra gånger i veckan och hade matcher på helgerna. Det var en elitsatsning som var spännande och kul, men det blev lite mycket till slut, säger Robert Pettersson som gav upp tennisen i 12-årsåldern kort innan familjen flyttade norrut till Ånge där föräldrarna ursprungligen kommer ifrån.

Artikelbild

| Takidasångaren Robert Pettersson gifte sig i somras med Dea Norberg.

Där omkring har Robert Pettersson haft sin bas sedan dess.

– Då var jag väldigt besviken och tyckte att det var jobbigt och hemskt, men det blev nog till det bättre. För jag vet inte om jag hade hållit på med musik på samma sätt om jag blivit kvar i Uppsala. Där var det ju mer idrott som var grejen, och jag var inte nära musiken mer än att jag lyssnade på Michael Jackson hela tiden.

Har du någon kontakt med dina barndomskompisar i Uppsala i dag?

– Nej, jag har inte det tyvärr. Det är bara min moster som jag har kontakt med som bor kvar.

Musiken kom som sagt in relativt sent i Robert Petterssons liv. Först vid 17–18-årsåldern. Genombrottet kom 1999 när Takida spelade in en demo.

– Den blev väldigt uppskattad. Vi gjorde 300 exemplar av den som sålde slut. Vi hade publik från första stund egentligen kan man säga, säger jubilaren.

Sedan dess har det rullat på med storsäljande album och listettor med Takida och Stiftelsen. För tillfället har det förstnämnda bandet nyss avslutat en längre Sverigeturné som bland annat innehöll en spelning på Skogsvallen i Östervåla.

– Det var bra med en fantastisk publik. Men jag kommer ihåg att jag hade strul med ljudet. Jag hade ingen medhörning i mina lurar, så den här gången fick jag använda mig av front fills, som det heter, som jag vände mot mig för att jag skulle höra något. Det var lite spännande och det är en sådan sak som man stärks av när man fixar ett gig med dåliga förutsättningar, säger Robert Pettersson som ger sig ut på en Europaturné med Takida i nära en månad senare i höst.

Rocksångaren har genom åren varit öppen med att han har haft psykiska problem och att han lever med en bipolär-diagnos.

– Jag har mått bra under en längre tid nu, och hanterar perioderna med långa turnéer bättre än vad jag tidigare har gjort. Sedan har jag vissa dagar där jag känner att jag inte orkar gå upp på scenen, men den känslan har jag accepterat. Så det funkar ändå, även om det har varit en lång process för att nå dit. Men jag är där nu.

Hur hanterar du turnélivet?

– Jag har bra människor runt omkring som hjälper till och har koll på hur jag fungerar, och då känner jag mig trygg. 90 procent av tiden känner jag mig helt normal.

Vid sidan om musiken är fiske ett stort intresse. Särskilt i havsmiljö.

– Den största fisken som jag har dragit är en blå marlin i Andamanerna (en ögrupp i Indiska oceanen) och den vägde dryga 350 kilo. Den höll jag på med i nästan två timmar.

Fick du med dig fisken hem?

– Nej, den får man inte ta upp, så den släpptes vid båten. Den simmar förhoppningsvis fint nu där borta.

Ett annat sidointresse är mat. Under senhösten kommer Robert Pettersson, tillsammans med två kompisar, att öppna en vägkrog i Viskan nära E14 utanför Sundsvall.

– Jag är väldigt intresserad av matlagning, så det kan nog bli så att man ställer sig i köket när det finns tid och lust. Vi kommer att satsa på klassisk husmanskost och se till att de som har vägarna förbi äter sig mätta och nöjda.

Vad gillar du själv att laga?

– Jag lagar ganska mycket fisk. Det blir alltifrån panerad torsk, bouillabaisse till fiskgratänger. Jag brukar ta med mig en del fisk hem från Norge som jag fiskar upp, så jag hoppas att fler får upptäcka hur mycket godare vildfångad torsk är jämfört med den från frysdisken.

Till sist, hur känns det att fylla 40 år?

– Enligt mig är man ju gammal när man är 40 år och nästan gubbe, men jag känner mig inte så, även om man märker att det här hänt en del när man tittar sig i spegeln. Jag tycker att det har gått fort från det att jag fyllde 30 år. Men jag har inga åldersnojor eller känner panik över det. Jag välkomnar varje år man får, så jag tycker mest att det känns häftigt att fylla 40.