Efter flera säsonger utomlands – ibland annat Italien, Grekland, USA och Spanien – valde Fredrik Jönzén att återvända till Uppsala Basket i februari 2009. Ett par säsonger senare tvingades spelaren – med 109 landskamper på meritlistan – att sluta på grund av skadeproblem.

Därefter jobbade han över två år som marknadsansvarig i klubben.

Sedan dess har det varit ganska tyst från den 207 centimeter långa tidigare basketspelaren.

Artikelbild

| Fredrik Jönzén spelade många säsonger med Uppsala Basket och gjorde sammanlagt 109 landskamper för Sverige.

Anledningen är att Jönzén har flyttat till USA.

– Min fru Jessie kommer ifrån San Clemente och vi flyttade hit för nästan fem år sedan, berättar Fredrik Jönzén som för tillfället håller på och flyttar in i ett nytt hus i kuststaden som ligger i Orange County strax söder om mångmiljonstaden Los Angeles.

Till vardags arbetar jubilaren som säljare på ett företag som säljer ortopediska implantat.

– Jag trivs väldigt bra med mitt jobb tack och lov. Det är väldigt udda arbetstider, men jag har haft lyckan att hitta ett jobb där jag verkligen trivs och ingen dag är den andra lik.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

– Först kaffe och tidning (gammal hederlig papperstidning såklart), sedan åker jag antingen till jobbet eller så tar jag barnen till skolan. Min arbetstid varierar en hel del så ibland blir det långa dagar och ibland kan jag vara hemma med barnen. Jag försöker att vara ute så mycket som möjligt. Antingen går vi ner till stranden eller till någon lekpark.

Du trivs med livet i USA?

– Livet är bra! Det är full fart här hemma med fyra barn, och det är en väldigt underhållande fas av livet.

Uppväxten skedde dels i Flogsta fram till tioårsåldern, dels i Valsätra dit familjen senare flyttade.

– Min uppväxt var jättebra. Jag var yngsta barnet med två äldre systrar, Catharina och Camilla. Mina föräldrar, som jag är enormt tacksam för, såg till att vi hade en trygg uppväxt. Samtidigt tvingade de mig aldrig till något utan jag valde fritt vart jag ville gå i livet.

Hur kom det sig att du började med basket?

– Min äldre syster Camilla var först ut med att spela basket. Sedan skedde det per automatik då jag i fyran flyttade från Flogsta till Valsätra. Många av mina nya klasskamrater spelade redan basket, och på den vägen är det.

Saknar du Uppsala?

– Vi saknar absolut Uppsala, främst familj och vänner. Mina föräldrar och ena systern med barn bor kvar i Uppsala och kompisar med familjer som jag har känt ända sedan jag var liten. Även fast klimatet är väldigt skönt här så saknar vi de olika årstiderna man får uppleva i Sverige. Sedan ska jag väl inte direkt påstå att jag saknar de långa vintrarna. I övrigt saknar jag svenskt smågodis, Marabou choklad och svensk frukostmat.

Hur ser du tillbaka på basketkarriären?

– Jag är otroligt tacksam för vad basketen har betytt för mig och vilka dörrar den har öppnat. Idrott oavsett inriktning lär ut värdefulla egenskaper som format den person jag är i dag. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att basketen inte har definierat vem jag är som person. Det handlar inte om hur många matcher som vanns eller hur många poäng som gjordes, utan upplevelserna och vad man har lärt sig både av framgångar och av motgångar.

Vilken var höjdpunkten i din spelarkarriär?

– Jag har många goda basketminnen från min karriär, men jag är ändå mest tacksam för alla ställen i världen som jag har fått se om det inte varit för basketen. Platser som jag aldrig hade åkt till på egen hand, till exempel Chengdu i Kina, Tirana i Albanien eller Perm i Ryssland.

Följer du Uppsala Basket i dag?

– På grund av tidsskillnaden går de flesta matcherna på arbetstid, men jag följer via nätet såklart.

Vad tror du om deras chanser framöver?

– Klubben, precis som många idrottsföreningar, har länge brottats med ekonomiska problem. Tills dess att ekonomin står stabilt blir det svårt att växa och brottas med klubbarna i toppen.

Till sist, hur känns det att fylla 40 år?

– Inget speciellt faktiskt.