Vi träffas hemma på Åsgränd, där han bott med fru, barn och extrabarn sedan han installerades som professor 1988. Svante växte upp i Stora Tuna, men föddes här i stan, där föräldrarna studerade. När hans pappa sedan fick en tjänst i Borlänge flyttade familjen till Dalarna.
Det stod tidigt klart att han var en naturvetenskaplig begåvning utöver det vanliga. Som nioåring tog han studentbetyg i kemi, som tioåring i matematik och biologi, och som elvaåring i fysik.
– Kemin läste jag in på egen hand för att det var roligt.Jag använde mamma Ullas böcker, säger Svante som var elva när han började läsa universitetskurser i matematik, till en början på Hermods, den tidens distansundervisning. Han var tolv när han skrevs in på dispens vid Göteborgs universitet våren 1968.
– Dispensen gällde för Uppsala också, så jag skrev in mig här terminen efter. Jag flyttade in hos min faster och hennes familj som bodde här i stan.

Men medan andra studenter stödde och/eller förberedde revolutioner läste Svante matte och var sina småkusiners dyrkade ”storebror”.
– Hans kusiner minns än i dag hur roligt de tyckte det var att ha honom i huset, inflikar hustrun Julie som sitter med vid tebordet.
Svante befriades formellt från grundskolan av Skolstyrelsen 1966. Då hade han redan tagit första studentbetyget.
– Jag kommer ihåg hur jag följde med skolans vaktmästare ner i källaren och fick skolböcker i tyska och franska för högstadiet. De läste jag in på egen hand. Enda nackdelen var att mitt uttal aldrig blev bra eftersom jag ju inte hörde språket talas, säger Svante som slutade grundskolan efter dryg tre år.

Som pojke var han medlem i Stora Tuna scoutkår, och är det än i dag.
– Nu efteråt har jag förstått att de där scoutåren i barndomen var nyttiga och viktiga, för det gav mig tillfälle att träffa andra, säjer Svante som fortfarande tycker om att vistas utomhus och är en ivrig cyklist.
Det var i samband med en Hermods­kurs som en Göteborgsprofessor fick upp ögonen för den då tolvårige Svante. Han skickade kurslitteratur till honom och ordnade dispensen. Två år senare tog Svante sin fil kand i matematik i Uppsala och fortsatte med doktorandstudier med Lennart Carleson som handledare.
– Han gav mig det goda rådet att ta det lugnt, säger Svante.

Artikelbild

| Att fundera ut matematiska problem och lösningar är ett stort intresse.

Han doktorerade i matematik först på sin 22-årsdag, precis som hans handledare en gång gjort. Sedan dess har han blivit kvar vid universitetet och blev 1987 professor. Matematik är fortfarande hans stora passion
– Jag kan tänka på matematiska problem precis närsomhelst, när jag vaknar mitt i natten, eller när jag sitter på ett seminarium om helt andra matematiska problem. I den meningen är jag tankspridd som en professor, säger Svante som på fritiden gärna ägnar sig åt vad familjen kallar ”hobbymatte”, till exempel böcker om tideräkning.
– Det handlar om hur man får ihop kalendrarna, hur man får styr på dagarna. Man kan se matematiska mönster i grundläggande astronomiska problem. Jag gillar kalendrar.

Somliga hävdar att matematik är något rentav vackert?
– Jag skulle säga att man kan lösa ett matematiskt problem mer eller mindre vackert, alltså göra en elegant lösning. Motsatsen är att räkna sida upp och sida ner, och få ett resultat man kunde gissat sig till redan från början. Elegant, kort, kärnfull – så ser den ultimata lösningen ut, säger Svante som firar födelsedagen med en egen internationell matematisk konferens här i stan första veckan i juni.