Stenbjörn Syring har inte riktigt bott in sig i huset i Nåntuna. Det finns fortfarande en del att göra, och alla tavlor har han satt upp i arbetsrummet så länge, innan han vet var de ska placeras.

– Vi köpte huset innan semestern och flyttade in direkt efter vi kom hem från vår resa till Thailand, förklarar han.

Till Thailand åker de för att träffa Stenbjörn Styrings hustrus familj. Hustrun Pom träffade han vid en resa för sex år sedan, de blev kära, och nu bor de i Uppsala tillsammans med den gemensamma dottern Lisa, tre år gammal.

– Min dotter Lisa, att vara delaktig i hennes uppväxt, det ger mig en annan dimension i livet, säger Stenbjörn Styring.

Han är född i Stockholm och bodde sina första år på Stora Essingen. Familjen flyttade till Vänersborg när han var åtta år och där gick han skolan och tog studenten.

Han fortsatte att studera kemi och biologi på Göteborgs högskola och hans stora intresse redan då var solenergi. 1985 disputerade han i biokemi.

Han gifte sig, fick två barn och fortsatte med en post doc i Paris.

– Det präglade hela familjen de två år vi var där. Det präglade oss både kulturellt och personligt, ja mänskligt skulle jag vilja säga, säger Stenbjörn Styring, som själv uppfattar att han också slog igenom som forskare just under den här tiden. Hans namn började bli mer känt inom forskarkretsar.

Efter åren i Paris fortsatte han som forskarassistent på Stockholms universitet. Han kom till en nystartad grupp som hade egna anslag ur Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Man arbetade framför allt med forskning kring den naturliga fotosyntesen. Det var under den här tiden som han utvecklade tankarna om artificiell fotosyntes.

Var du först med de här idéerna?

– Man är nog aldrig först med att tänka ut sådana här saker. Det är oftast många andra som också tänker i samma banor, men jag hade originella idéer och formaliserade tankarna tidigt, säger Stenbjörn Styring.

Idén var att man skulle härma växternas fotosyntes, skapa en artificiell fotosyntes, ta tillvara och lagra solenergin i form av vätgas som sedan kunde användas som bränsle. Det skulle lösa mycket av energiproblemen i världen och i Sverige. Tillsammans med tre kolleger bildade Stenbjörn Styring Konsortiet för Artificiell Fotosyntes CAP 1993, och han är sedan starten dess ordförande.

Efter åren i Stockholm flyttade Stenbjörn till Lund, där han blev utsedd till professor i biokemi 1996. Han byggde upp en stor forskargrupp i Lund och stannade kvar i åtta år. Men när han fick möjlighet att starta en samverkade forskargruppering i Uppsala, i nybyggda lokaler på Ångströmlaboratoriet, valde han att flytta hit.

– Det var fantastiskt att bilda en egen institution. Och så byggde man ett hus åt oss också. Nu är det 70–80 personer som jobbar där, men i början var grupperingen inte lika så stor. Nu har vi utvecklat institutionen till en dynamisk verksamhet, internationellt nyskapande men många gästande forskare från hela världen. Alla har likartad likartad motivation och stora ambitioner. Det är en sådan sammansättning av personer som göder verksamheten och driver forskningen framåt, säger Stenbjörn Styring, med stolthet i rösten.

Han berättar att hans egen grupp numera inte är störst, men äldst. Han har den senaste tiden varit avskuren från arbetet på institutionen på grund av sjukdom, vilket han tycker varit jobbigt.

– Cancerbehandlingen har varit jobbigare än jag trodde. Men jag har fått ett enormt stort stöd från mina arbetskamrater och kolleger, vilket varit till stor hjälp för mig under min rehabilitering, säger Stenbjörn Styring.

Under sjukskrivningen har han donat med det nya huset, snickrat och byggt ett rum till dottern och fixat lite i trädgården. Nu ser han fram mot umgänge med familjen och att efter sommaren kunna återuppta sitt arbete på institutionen.