Efter studier i Lund innehade Daniel Kallós i 27 år olika tjänster inom Lunds peda¬gogiska institution, innan han 1986 tilträdde en professur i pedagogik i Umeå. Det var främst hans förtjänst att Umeå först i landet fick ett forskarutbildningsämne med inriktning på läraryrket, pedagogiskt arbete, och en fakultetsn¬ämnd för lärarutbildning, vars dekanus han blev. För sina insatser inom lärarutbild¬ningen utsågs han 2004 till hedersdoktor vid Umeå univer¬sitet och fick Lärarförbun¬dets Fridtjuv Bergpris.

I unga år handlade Kallós forskning mest om universitets¬pedagogiska problem, men han deltog även idogt i debatten om dessa, bland annat i samband med universitets¬pedagogiska utredningen 1965-1970, och blev då känd som stridbar, kunnig, välformulerad och färgstark debat¬tör och estradör. På 1970-talet nagelfor han forskningen i pedagogik i flera internationellt uppmärksammade studier, men i Sverige fick hans kritik av Barnstugeutredningen och dialogpeda-gogiken, som den förordat, störst genomslag. Under åren i Umeå ägnade Kallós ett stort antal skrifter främst åt lärarutbildningen och dess forskningsanknytning - även efter pensioneringen - och bidrog till att ett europeisk nätverk för lärarutbildningar etablerades.

Daniel Kallós drevs av ett socialt patos, en omtanke om de svaga och utstötta, som troligen hade sin grund i att föräldrarna, judiska läkare, flytt från Tyskland på 1930-talet och blivit föga välkomnade i vårt land. Till bilden av honom hör även hans kulturella verksamhet: allt från happenings i ungdomen tillsammans med vännen Carl Fredrik Reuterswärd, intresset för matlagning och musik och till arbetet med att göra Umeå till Europas kulturhuvudstad 2014.

Daniels engagemang, humor, värme och medkänsla gav honom många vänner och gjorde honom mycket uppskattad av sina kolleger och elever. Vi minns honom med glädje och tacksamhet.