Ingbritt var en av de kvinnor som efter en studiecirkel om mäns våld mot kvinnor var med och startade kvinnojouren Liljan i Tierp och Älvkarleby kommuner, hösten 1983. Hon fanns med i styrelsen för kvinnojouren i många år och arbetade aktivt som volontär för kvinnorna som behövde hjälp. Hennes lugn och väna yttre lurade många, för inom henne fanns en styrka och drivkraft som gjorde hennes engagemang i kvinnojouren ovärderligt.

Ingbritt och hennes man drevs av ett rättspatos att den kvinna som behövde hjälp skulle få det och tillsammans med andra aktiva kvinnojourskvinnor öppnade man upp sina egna hem för behövande kvinnor, eftersom det inte fanns något boende i kvinnojourens regi.

När undertecknad kom med i styrelsen fanns Ingbritt där och guidade om kvinnojourens roll och uppgift. Hon berättade om kvinnors behov att ha sällskap på rättegångar och att man ibland även fick gå in och vittna om vad man bevittnat eller hört.

Det var aldrig några problem med att göra ett jourschema och lägga ut jourveckor på henne, för hennes man sa ”hon kan ha jour när jag har jour”, det gällde bara att veta när han hade jour.

Åren gick och barnbarnen fick en mer central roll för Ingbritt och hon valde att lämna kvinnojoursarbetet och vara farmor så mycket som möjligt, men man kunde alltid ringa och rådfråga henne.

När kvinnojouren Liljan i juni år 2005 valde att byta riksorganisation, så fanns Ingbritt med som sakkunnig under vårens möten och hon var med när vi i början av juni var redo att fatta ett beslut.

Det var bland annat hennes tankar om barnperspektivet som övertygade oss att lämna ROKS för SKR, numera Unizon, och det var en enad styrelse med enade aktiva medlemmar som tog beslutet.

Så sent som hösten 2016 talade vi om att hon skulle försöka börja komma på våra möten igen och eventuellt kunna ställa upp någon enstaka gång i vårt arbete. Nu är den möjligheten borta, vi saknar henne!