Ingmar var född och uppvuxen i Eskilstuna. Efter tidiga studier av elteknik på KTH övergick han till Stockholms Högskola/Universitet och läste där kemi, mineralogi och petrologi, kvartärgeologi samt historisk geologi och paleontologi. 1965 anställdes han vid Sveriges geologiska undersökning (SGU), som han förblev trogen till sin pensionering 2001.

Ingmars huvuduppgifter vid SGU gällde berggrundskartering, främst i Sörmland, Bergslagen och Skelleftefältet. Han blev snart känd som en framstående expert på geologin i dessa områden och har svarat för många kartor med beskrivningar samt vetenskapliga skrifter. Hans författarnamn borgar för hög kvalitet. Särskilt märks Ingmars arbeten över svårkarterade blandbergarter, så kallade migmatiter i Sörmland samt över den komplicerade berggrunden kring Lindesberg och Filipstad, som är nyckelområden för Bergslagens geologi. Ingmar blev en ledande kännare av traktens lagerföljd och sambandet mellan malmbildning och sidobergets ursprung. Tillsammans med andra geologer blev han också initiativtagare till en förnyelse av synen på sambandet mellan malmen och den miljö den bildats i, och därmed också till strategin för malmletningen.

Liksom med allt annat var Ingmar som arbetsledare och kartbladschef noggrann och metodisk. All kartering gjord av medhjälpare följdes regelbundet upp, vilket borgade för en jämn och hög kvalitet. Han var mån om det sociala och inbjöd varje fältsäsong till ett eller flera samkväm, allt från surströmmingsskivor till enklare sammankomster med rökta musslor och goda drycker.

Ingmar var också känd som en sammanhållande kraft och en sällsynt god kamrat, både under sin yrkesverksamma tid och efter pensioneringen. Han efterlämnar ett stort tomrum, men hans minne kommer att bli bestående. Han har för framtiden bidragit med ovärderliga uppgifter om den svenska berggrunden och dess geologi.